TIDSRESAN DEL 9

Trinidad förr och nu – tredje och sista perioden

Krister Malm

Annas laboratorium låg i Government Chemist byggnad längst upp på Fredrick Street i Port of Spain. Labbet finns fortfarande kvar där. Det var alltså ganska nära Cipriani Boulevard där vi bodde första året. Det nystartade folklorearkivet där Krister jobbade fick lokaler ganska långt från staden på University of the West Indies campus i St.Augustin. I Annas anställningskontrakt stod det att hon var skyldig att ha bil! Så vi köpte en begagnad Mini-Cooper eller Hundkoja, som vi kallade dom i Sverige. Den funkade bra i stan men på de mindre vägarna med mycket pot holes gick de små hjulen ner i varje hål så det blev ganska skakigt. Men vi hade en bil och kunde röra oss runt ön.

De små hjulen sattes på prov en sen kväll när Krister och hans assistent var på väg från byn Lopinot uppe i bergen. Plötsligt hoppade bilen till ordentligt. Krister trodde det låg en gren på vägen och stannade och bad assistenten plocka upp grenen så inte efterföljande bilar skulle råka ut för den. Assistenten gick ut men kom snabbt rusande tillbaka och skrek ”Kör!” Det som låg på vägen var ingen gren utan en högst irriterad anakonda som inte gillade att bli överkörd av en hundkoja.

Anna utanför sitt gamla jobb i Port of Spain. Labbet ligger 2010 kvar på samma plats som för 40 år sedan i loftgången

Annas jobb gick mest ut på att testa prover på matvaror som importerades eller tillverkades i landet för att ta reda på om dom var ”fit for human consumption”. Det var som ni kan förstå en ganska blandad kompott. Returflaskor och andra kärl som inte diskades ordentligt, ideliga försök att sälja skeppslaster på Trinidad av bönor, ärtor och annat som dömts ut av USA:s importkontroll etc. Det gick inte att muta Anna heller så hon var inte så populär i vissa kretsar.

Ibland hettade det till ordentlig som när en tyfoidepidemi bröt ut och Anna ganska snabbt lyckades spåra smittkällan till en glassfabrik och blev hjältinna i pressen. Mindre bra gick det med varningarna för en förestående polioepidemi i början av 1972. De ignorerades och först när de första fallen kom just före karnevalen så drog man igång vaccination. Regeringen fick också ta det impopulära beslutet att skjuta upp karnevalen till april för att inte polion skulle spridas explosionsartat i karnevalsvimlet. Men detta och alla polioskador hade kunnat undvikas om politikerna hade lyssnat på varningarna och beslutat om vaccinering en månad tidigare.

Krister for runt på ön med Dr. Elder och dokumenterade olika folkliga fester. Trinidad är verkligen en kulturernas korsväg där afrikanska, västeuropeiska, syd- och ostasiatiska, arabiska m.fl. kulturer har mött varandra på en liten yta. Resultatet är dels att olika traditioner ur de ursprungliga kulturerna har fått lokala varianter, dels att en rad blandningar uppstått. En anledning till att Krister ville stanna på Trinidad var att man kunde förutse att liknande blandningar av kulturer skulle uppstå på andra håll i världen under de följande decennierna. På Trinidad kunde man kanske få en inblick i det som senare skulle hända på andra håll.

Ett exempel på en tradition som fått en specifik trinidadsk variant är orisha eller shangokulten som berördes i förra avsnittet. Ett annat är den muslimska hussein-högtiden, på Trinidad kallad hosse. Den äger rum till minne av slaget vid Karbala 680 e.Kr. där profeten Mohammeds sonson Hussain dödades och islam splittrades i de två grenarna shia och sunni. I islamska länder är detta en sorgehögtid där gråtande människor drar genom gatorna. På Trinidad har det hela gradvis förvandlats till en uppsluppen gatufestival. Under tre nätter dansar man på gatan med en grön och en röd stor halvmåne representerande de två stridande parterna. Efter månarna bär man modeller av moskéer, s.k. tadjahs. Olika sammanslutningar tävlar om vem som kan göra den flottaste tadjahn. Precis parad hör förstås också musik som spelas på s.k. tassa-trummor. Det är dels pukliknande mindre trummor och dels stora bastrummor. Det är väldigt svängig musik där indiska och afrikanska trumtraditioner har mötts. På fjärde dagen bär man alla tadjahs till stranden och kastar dom i sjön.

Tassatrummor och tadja

Exempel på blandningar är förstås karnevalsmusiken calypso och soca med de mer indiska chutney-varianterna och julmusiken parang med spanska rötter. Calypso uppstod i slutet av 1800-talet. Ordet förekommer i tryck första gången i Trinidad Guardian 1904 och är en felhörning. Musikformen kallas på franskkreolska ”kariso” eller på Trinidad vanligen kaiso och har givit namn till vår nuvarande båt. En förklaring till benämning kaiso är att den kan ha kommit från det västafrikanska hausa-språkets ”kaitho”. Publiken ropar detta ord som betyder ungefär ”rätt åt honom” vid dueller mellan sångare. På calypso-ställena i Trinidad kan man ofta höra folk ropa ”kaiso!” när dom tycker en sång är bra.

Instrumentet steel pan och steelbanden hör till det märkligaste som uppstått på Trinidad. Efter upplopp 1886 förbjöd myndigheterna alla trummor på Trinidad. Folk började då slå på andra saker. Först gjorde man orkestrar av bambu-stänger i olika längd som gav olika ljud. Dessa kallades för tambu bamboo bands (”tambu” från franskans ”tambour” = trumma). Senare in på 1900-talet blev metallkärl vanligare och man började slå på kakburkar, soptunnor och annat järnskrot, särskilt under karnevalen. Någon gång kring 1940 upptäckte någon att bucklor i metallburkarna kunde ge en ton när man slog på dom. Under andra världskriget var karnevalen förbjuden. Men på bakgårdarna experimenterades det flitigt med att utveckla instrumentet steel pan. Vid krigsslutet 1945 uppstod en spontan karneval och för fösta gången kunde förvånade åskådare höra små steelband spela. Sedan dess har instrumentet utvecklats enormt liksom steelbanden. Oljeindustrin och den flottbas USA tidigare hade på ön har gjort att det funnits gott om begagnade oljefat att göra instrument av.

Den som vill lyssna på några av våra inspelningar av musik från Trinidad kan göra det HÄR

.

Efter ett år flyttade vi till Mucurapo Road i St.James. Vi bodde i ett litet hus på stranden med en fiskare och hans båt som granne. Vid högvatten var vattenbrynet vid vårt staket. Nu går det en motorväg på en hög vägbank på den f.d. stranden. Men det lilla huset ligger fortfarande kvar nedanför vägbanken. 1971 adopterade vi vår son Eric, som då var sex månader gammal och fanns på ett barnhem.

Triumviratet Åsa, Eric och vår hund Tripper på verandatrappan

Under åren i början av 1970-talet växte sig black power-rörelsen sig allt starkare på Trinidad. En av grundarna till denna rörelse var Stokley Charmichael från Trinidad. Till bakgrunden hör att när Trinidad blivit självständigt blev det vanligare på 1960-talet att studenter åkte till USA istället för England för att studera på universitet. De som hamnade i södra USA konfronterades med segregationen mellan vita och svarta, något som dom inte var vana vid hemifrån. Naturligtvis blev dom förbannade och började protestera. På Trinidad var black power-rörelsen en vänsterrörelse med stort intresse för den egna kulturen. Intresset för det vi samlat på folklorearkivet växte snabbt. Regeringen med den svarte premiärministern Eric Williams i spetsen förstod inte riktigt vad som pågick. Vadå svart makt? Nästan hela regeringen är ju svart.

Det hela kulminerade i ett militärkuppsförsök lett av underofficerare med black power-ideer, både afrikanska och indiska ättlingar. De tog officerarna till fånga när dom åt lunch i mässen och låste in dom i arresten. Sedan tågade dom med en liten kanon och handeldvapen mot Port of Spain. Kanonen var en Bofors Karl Gustav, så Sverige var med på ett hörn. När kolonnen tågade genom St.James så drack soldaterna rom på barerna, och blev ganska uppsluppna. När man kom till polisens baracker och såg att poliserna gått i ställning där, så gav man upp. Inte ett skott lossades.

Det uppstod dock en väldig osäkerhet i samhället. Regeringen blev ängslig. De stängde folklorearkivet. Någon tid senare fick vi besked om att vi ansågs vara ”undesirable aliens” och måste lämna landet inom 10 dagar. Så det var bara att snabbt försöka sälja bilen, packa möblerna i en container och dra. Vi hade mycket god hjälp av de många vänner vi då hade. Många protesterade och det hela var stor förstasidesnyhet i dagstidningen Trinidad Express. Vi har aldrig fått reda på varför vi åkte ut. När nuvarande Minister of National Security för ett par år sedan på vår förfrågan letade efter handlingar i fallet, så sa han ett det inte fanns några spår av vår utvisning i registren. Kanske umgicks vi för mycket med black power-folk. Kanske tog vissa affärsmän tillfället i akt att bli av med Anna. Man kan bara spekulera.

Några av våra vänner ordnade ett ordentligt avskedsparty på stranden i Chaguaramas som då fortfarande delvis var amerikansk bas. En av organisatörerna av partyt var en av Annas kollegor Julien Baptiste, som senare tog det afrikanska namnet Anum Bankole. Han har numera hand om National Joint Actions Committees (NJACs) kulturella aktiviteter (NJAC är den organisation som uppstod ur black power-rörelsen). Han är fortfarande en av våra bästa vänner på Trinidad.

Åter i Sverige 1972. Vi visar upp utvisningsordern för lokalpressens fotograf med karta över Antillerna i bakgrunden.