TIDSRESAN DEL 8

Trinidad förr och nu – andra perioden

Krister Malm

Efter det att jag i juni 1969 blivit erbjuden jobb att hjälpa till att starta ett statligt folklorearkiv på Trinidad började Anna också leta efter ett jobb. Hon hade tjänstledigt från sin tjänst på institutionen för mikrobiolog vid Uppsala universitet. Hon tog kontakt med University of the West Indies, det regionala viruslaboratoriet och andra ställen, men det verkade inte finnas något jobb i branschen, så vi ställde in oss på att ta oss hem. Vi låg fortfarande förtöjda vid fraktbåten Goodwill i vid ”schooner jetty” i Port of Spain. En morgon stod ett par killar uppe på Goodwills däck och frågade efter Mrs. Malm. Anna satt i bikini i sittbrunnen: ”Yes, that’s me.” Besökarna verkade litet förvånade men hämtade sig och sa att Minister of Health ville träffa henne. Hon klädde på sig och följde med till ministern Dr. Max Awons kontor. Det visade sig att föreståndaren för det nyinrättade laboratoriet för livsmedelskontroll hade brutit sitt kontrakt och dragit iväg till Kanada. Anna blev tillfrågad om hon ville ha jobbet. Så plötsligt hade vi jobb bägge två och beslöt oss för att stanna. Anna började sitt jobb redan tre dagar efter besöket hos ministern.

Vi kom fram till att inte kunde bo på båten när vi skulle jobba, så vi började se oss om efter en bostad i land. Vi hittade ett litet hus på Cipriani Boulevard som vi hyrde. Då dök tullen upp och sa att om vi flyttade iland och bosatte oss på Trinidad ansåg dom att båten hade importerats och ville ha 2000 US-dollar i tull. Vi hade inte så mycket pengar och beslöt oss för att sälja Lady Day. Vi satte upp en lapp på Trinidad Yacht Club och fick snart en spekulant.

Åsa testar åsna i bergsbyn Lopinot

Men innan Lady Day såldes seglade jag med Åsa och spekulantens tonårsson till den lilla yachtklubben vid oljeraffinaderiet i Point-a-Pierre. Där skulle jag i den närliggande byn Gasparillo spela in delar av en veckolång ceremoni inom shango-kulten, som har sitt ursprung i yoruba-folkets religion i Nigeria och är Trinidads motsvarighet till Haitis voodo. På den tiden var shango-kulten förbjuden i Trinidads lag. Först i mitten av 1990-talet blev den laglig och fick det officiella namnet Orisha Religion. Som vanligt fungerade treåriga Åsa som en öppning till avspänd kontakt med deltagarna i ceremonin. Hon blev t.o.m. under ceremonins gång upptagen som medlem i kultgruppen och har senare i alla år haft kontakt med folk i Gasparillo.

Shango-ceremoni i full gång

Den gamla kvinna som ledde gruppen var född i Nigeria och hade kommit till Trindad som barn. Bakgrunden till detta är att brittiska flottan efter det att slaveriet upphävts i de brittiska kolonierna 1838 uppbringade slavskepp i karibiska sjön för att förhindra att de kom fram till Kuba, USA och andra ställen där det fortfarande fanns slaveri. Man gillade inte konkurrensen från slavekonomierna. Men man forslade inte tillbaka afrikanerna till Afrika utan satte iland dom på Trinidad, där det fanns gott om obrukat land. På så sätt kom några tiotusental afrikaner till Trinidad utan att ha varit slavar. Klimat och natur på Trinidad är ganska lik den i Västafrika, så det var lätt för dessa afrikaner att upprätta egna byar och fortsätta med sitt språk och övrig kultur. De flesta medlemmarna i shango-gruppen i Gasparillo arbetade på oljeraffinaderiet, då ägt av Texaco. De tjänade ganska bra med pengar och några av dem åkte senare tillbaka till sina hembyar i Nigeria och hälsade på släkten precis som svensk-amerikaner efter andra världskriget åkte till Sverige och hälsade på.

Seglingen tillbaka till Port of Spain blev den sista med Lady Day för vår del och vi sålde henne. Hon hamnade så småningom på Barbados ägd av två piloter från British Airways. Det första dom gjorde var att skrapa bort fernissan och måla henne vit, vilket förstås skar i våra hjärtan, även om vi förstod att det var mer praktiskt.

Lady Day, fortfarande fernissad

Det Trinidad vi bosatte oss på var på många sätt annorlunda än idag. Sockerplantagerna i centrala Trinidad och citrus- och kakaoplantagerna i bergen var i full gång. Jag var ofta ute på landsbygden och spelade in i olika sammanhang. När man körde bil hem i mörkret på små vägar mellan sockerrörsfälten var man hela tiden rädd att köra in bakifrån i en mörk kärra dragen av en åsna. Åsnor, med eller utan kärra bakom, var också vanliga på Port of Spains gator, men där hade dom en stormlykta uppe på en pinne när det var mörkt så man såg dom. Man slapp dock dagens oändliga bilköer. Barnens vanligaste godis var sockerrör. De hade väldigt bra tänder vilket berodde på att råsockret i sockerrören bryts ner väldigt snabbt i munnen och att tuggandet på de flisiga rören blev en effektiv tandborstning.

På de flesta andra öar i Antillerna bor det nästan bara svarta, vita och blandningar däremellan. Mer blandningar på franska öar och mindre på de öar som mest varit brittiska som Jamaica och Barbados. På Jamaica är attityden mot vitingar bland de svarta väldigt avog. Ön Trinidad blev koloniserad först i slutet av 1700-talet och hade en kort period av slaveri, bara ett 40-tal år. När slaveriet upphörde stack de f.d. slavarna ut i regnskogen och bosatte sig i byar. Det kunde de inte göra på andra öar eftersom all mark där hörde till plantager som ägdes av vita. Det blev brist på arbetskraft på Trinidads plantager. Därför togs kontraktsarbetare in från andra brittiska besittningar som Indien, Hong Kong, Syrien, Libanon men också från Madeira och andra portugisiska öar samt från Venezuela. Det har gjort att polariseringen mellan svarta och vita inte är så stor på Trinidad som på många andra håll. Det finns helt enkelt för många etniska grupper på ön för att en skarp sådan motsättning skulle uppstå.

Skörden var manuell och transporten utan motor

Vi upplevde stämningen på Trinidad som mycket avspänd. Det var lätt att umgås med folk. Med det var inte alltid så lätt att arbeta där för en svensk som inte var van att det tog två veckor att få skrivmaskinspapper till folklorearkivet och att personalen under tiden fördrev dagarna med att snacka s.k. ”old talk”. Eller att kackerlackorna åt upp etiketterna på bandkartongerna, så att man inte visste vad som fanns på banden inuti, eller att kackerlacksbebisar tog sig in i petriskålarna på Annas labb och förstörde testresultaten eftersom man tyckte att sanering inte var så viktig, eller att långsam hantering i hamnen gjorde att mat för import förstördes eller … Ja, listan på sådana händelser är lång.

Vi bodde och arbetade fram till april 1972 i Port of Spain. Mer om detta följer i tredje perioden.