TIDSRESAN DEL 7

Trinidad förr och nu – första perioden

Krister Malm

Lördagen den 7 juni 1969 när vi seglade från Grenada till Trinidad står det i loggboken:

Lady Day har torkat upp lite i bordläggningen och har läckt en del när vi under natten seglat bidevind med stark krängning. Vi har pumpat var tredje timme. Vid vaktbytet kl. 4.30 spanade vi efter den starka fyren vid inloppet till Paria-golfen. Den skulle enligt våra beräkningar synas väl något i lä. Vi siktade den långt om styrbord. Vår kurs var beräknad för två knops ström, på inrådan av British Admirality Pilot och andra, men strömmen hade tydligen bara varit c:a 1 knop. Det var bara att släppa på seglen och länsa iväg utmed Trinidads nordkust. En omväg. Vid kl.7 dog vinden ut och vi satte på motorn. Vi gick innanför öarna sedan vi passerat Trinidads nordvästudde. Det påminde om segling i Stockholms skärgård med ledfyrar och annan lyx. När vi kom ut ur leden möttes vi av kraftig motvind och fick gå med maskin de sista milen.

Vi seglade på s.k. död räkning med enbart kompass och en Walker släplogg mellan öarna på den tiden och då kom man ibland lite fel. De som seglat genom Bocas del Dragon in i Gulf of Paria känner säkert igen vindskiftet som beskrivs ovan. På den tiden var resterna av USA:s flottbas kvar i Chaguaramas, så där fanns inga platser för segelbåtar. Man fick gå in till Queen’s Warf vid den gamla fyren som står vid den f.d. järnvägsstationen, numera bussterminalen, inne i Port of Spain. Där låg mest segelskutor. En stor del av fraktfarten mellan öarna gick fortfarande med skonare. Där låg också en del andra fraktbåtar, men ingen annan segelbåt. Tillbaka till loggboken:

I Port of Spain var det krångligt värre att klarera. Vi åkte utmed kajerna och kom så småningom in i en ”återvändsgränd”. När vi vände upptäckte vi att immigrationspolisens båt följde oss. De bordade oss och fyllde i en massa papper. Vi blev skickade till tullen där vi fick vänta i två timmar. Sedan skulle vi av en tredje myndighetsperson bli anvisade kajplats eller ankringsplats. En fraktbåt, eller snarare vrak, vid namn Goodwill låg vid Queen’s Warf Två killar från den visade sig vara svenskar och båten ägdes av en svensk. De höll på att göra om den till varulager. De erbjöd oss att ligga långsides. De hade dusch och vakt ombord dygnet runt. Det blev lite krångligt att få tillstånd att ligga där, men det gick bra sedan vi fått hjälp av den guyanesiske skepparen på svenskregistrerade lastfartyget Anna. Vi förtöjde utanför passagerarbåten Ramona som låg utanför Anna som låg utanför Goodwill. Sen sov vi.

Segel torkas vid skutkajen, Queen’s Wharf ,1969 – till vänster skymtar Goodwill

Det är fortfarande krångligt att klarera in på Trinidad. Man får fylla i blanketter i fyra kopior med karbonpapper emellan. Dessa papper förvaras sedan i mappar på immigrations kontor. Mapparna har dock en tendens att försvinna. När vi skulle klarera ut från Trinidad i början av december 2008 var vår mapp försvunnen, så vi fanns helt enkelt inte på ön! Stämplarna i våra pass övertygade dock vakthavande om att vi kommit lagligt in i landet. Men kanske även Trinidads myndigheter kommer på att det finns datorer en vacker dag. När vi senast klarerade in på Martinique gjorde vi det på en dator i skeppshandeln och behövde inte ens besöka passpolis eller tull.

Skutkajen från en annan vinkel

Vi låg som sagt invid Goodwill vid skutkajen. Anna och Ramona gick och vi kom intill den höga Goodwill, där vi fick klättra uppför en lejdare till däck. Vi lärde snart känna ägaren till Goodwill, den svenske läkaren, affärsmannen och redaren Anders Ekström, och de två svenskarna som jobbade år honom. Han och en svensk som jobbade åt honom bodde i ett gammalt trähus kallat ”Termitstacken”. Det var ett sådant där franskkreolskt hus med snickarglädje som det fortfarande finns några kvar att beskåda i t.ex. stadsdelen Woodbrook. Men termiterna har vid det här laget ätit upp alla de gamla trähus som inte underhållits. Istället har man byggt betonghus. De äldre trähusen ligger en bit ovanför marken och har springor där väggen möter taket, ofta brädor med fina utsågade mönster i. Den varma luften stiger upp mot taket och ”rinner” ut mellan dessa springor och sval luft kommer istället upp genom springorna mellan golvplankorna. Denna s.k. konvektionsventilation är mycket effektiv. De moderna betonghusen ligger ofta direkt på marken och de flesta saknar springorna vid taket, även om det finns betongblock med hål i. Istället har man installerat bullrande luftkonditioneringsapparater som blåser ut kalluft och inte alls ger den behagliga svalka som finns i de äldre husen. Dessutom är det ganska ofta elavbrott, och då blir det verkligen hett i betongkåkarna om man inte har ett reservkraftverk som dånar igång på tomten.

Franskkreolska hus

1969 var hamnkvarteren i Port of Spain ganska ruffiga med rumshops och bordeller utmed Wrightson Road där det nu ligger flotta hotell och terminal för kryssningsfartyg. Samtidigt var stämningen mer avspänd och fiskarna kom in med sina fångster strax intill. Brottsligheten var mycket lägre än idag. Under den månad vi låg vid Queen’s Wharf var vi inte med om eller såg några våldsamheter eller stölder. Bilarna var mycket färre. Folk var vänliga – och det är de ju i regel också idag. Tempot var faktiskt ännu lägre än idag, även om det kan tyckas vara omöjligt.

En fiskare säljer sin fångst intill Queen’s Wharf

Åsa blev mycket förtjust i vakten på Goodwill, som hette Felix. Hon kallade honom ”min farbror” eller ”my uncle” beroende på vem hon talade med. Åsa var nu tre år och minst tvåspråkig för förutom svenskan och engelskan hade hon under de åtta månader vi varit i Små Antillerna också plockat upp en del franskkreolska. Då pratade fortfarande många äldre på Trinidad franskkreolska, som ju var det förhärskande språket på ön fram till 1920-talet då engelskan blev det vanligaste språket. Felix var barnvakt så vi kunde vara ute ganska mycket om kvällarna med musiker och andra nya vänner.

En dag när Åsa lekte på Goodwills däck drog hon ner en planka som stod lutad mot en vägg. Den hamnade på hennes högra lillfinger och övre delen av fingret hängde på en liten köttslamsa. Felix ringde efter ambulans och vi kom fort upp till General Hospital (inga bilköer på den tiden). Där stod en massa patienter och väntade på doktorn som inte kommit när han skulle. En assistent tog dock genast hand om Åsa och sydde fast fingret. Hon fick också en stelkrampsspruta. Alla blev mycket förvånade över att hon inte skrek alls. Hon bara klagade lite. Så tuff blir man på en segelbåt! Vi fick ett par dagar senare göra om proceduren hos en privatpraktiserande läkare, för assistenten på General Hospital hade sytt med alldeles för grov tråd. Fingret läkte så småningom ihop helt och idag finns inga spår av denna olycka.

Snart träffade jag Dr. J. D. Elder som var från Charlotteville på Tobago och landets ende universitetsutbildade folklivsforskare. Han hade i fyrtioårsåldern fått ett stipendium och doktorerat vid Pennsylvania University i USA. Just innan jag träffade honom hade han fått i uppdrag av Trinidad och Tobagos regering att starta ett statligt folklorearkiv. Han var inte så hemma på tekniska grejor som bandspelare och mikrofoner, katalogiseringssystem för inspelningar etc. Han bad mig därför att stanna och hjälpa honom att starta arkivet. Anna och jag hade bägge jobb på Uppsala universitet, som vi var tjänstlediga ifrån till höstterminens början. Anna sa att hon inte ville bli hemmafru på Trinidad. Då skulle hon tappa all sin kompetens som mikrobiolog, en vetenskap där utvecklingen gick och går betydligt fortare än inom musikforskningen. Hur det hela gick får ni veta i nästa period.

Gatorna i Port of Spain var renare förr. Nu ser det ofta ut så här.

På skylten står det ”KEEP T & T BEAUTIFUL”

I bakgrunden går Anna med sin steel pan i blått fodral.