TIDSRESAN DEL 5

St. Vincent och Grenadinerna förr och nu

Krister Malm

Den 10 maj 1969 angjorde vi för första gången St. Vincent norrifrån och seglade in i viken vid Chateau Belair. Det var sällan främmande båtar gick in i Chateau Belair. Efter en rundvandring i byn med en mängd guider och inköp av frukt från folks trädgårdar hamnade vi på en rum shop. Där bestämdes att vi skulle spela in en orkester ombord på Lady Day dagen därpå. Det står så här i loggboken:

Söndagen blev en pärs. Det började på morgonen med att småungar i ett oroväckande antal började klättra på båten. Vi sandpapprade några fula rispor som polisens roddbåt givit oss. Slipade också skarndäck. Sedan halkade ankaret över en brant till 20 famnars djup och vi började driva. Med ungarna kryllande ombord ankrade vi om med ett ankare i fören och ett i aktern eftersom vinden var "snurrig". Musikerna kom ut kl.12 med halva byn i följe. De spelade quadrille, mazurka, polka osv på "pippilou" (dvs fife-bambuflöjt, ett förvrängt piccolo?) och tre trummor, liten time pan, rolling pan och bass pan. Inspelningen stördes av ett himla liv runt omkring. Det var folk i vattnet, folk som hängde på sargerna och över 30 personer ombord. Lady Day sjönk så djupt att vattnet rann in genom självlänsarna och steg över durkarna, vilket förorsakade lätt panik "hon sjunker" bland musikerna. Trots allt blev det en inspelning för 15 beewee. Sedan tog det minst en timme att jaga iväg allt folk. Puh! Sedan lyckades Anna fernissa under ideliga arga utrop och vredesutbrott mot simmande personer som ville gripa tag i skarndäck.

1992 var vi tillbaka i Chateau Belair efter 23 år och träffade några av dem vi spelat in 1969 och också några av de nu medelålders "barnen" som kryllat på Lady Day. Vi spelade in igen, men nu hade "pippilou" bytts ut mot munspel. Chateau Belair ligger ganska isolerat och är forfarande idag inte så mycket annorlunda än för 40 år sedan. Fast folk verkar ha en lite mer reserverad attityd mot främlingar idag.

1969 var valfångsten livlig kring St. Vincent. Ett centrum för valfångst var Port Elisabeth i Bequia och ett annat Barroullie på St. Vincent. I Barroullie fanns det fortfarande valfångstlag som jagade med handharpun från segelbåtar med sex mans besättning. Tre-fyra båtar jagade tillsammans. När de fångat en val så måste de bogsera den kanske 5 ton tunga valen med rodd tillbaka till Barrroulie. För att koordinera rodden sjöngs roddarsånger som påminner om brittiska sea shanties. Jag följde med ut på valjakt och spelade in roddarsångerna. 1972 frågade jag igen efter dessa sånger i Barroullie. Svaret blev: "We don't sing no whaling songs again. The engine sings now."

Under pingsten 1969 var det kappsegling med fiskebåtar i Port Elisabeth. Seglingen gick i tre klasser: de stora sex mans "whaling boats", fyramans respektive tvåmans fiskebåtar. Det blåste friskt och seglarna var verkligen skickliga. Om en båt kapsejsade gällde det att blixtsnabbt vända båten upp och ned och tömma ut ballasten av sten som låg botten av båten. Annars kunde båten sjunka vilket i värsta fall betydde att en familj förlorade sitt levebröd. Flera båtar kapsejsade. Förmodligen hade man så liten ballast som möjligt för att få en lätt båt för kappseglingen. Men ingen båt sjönk.

Idag får fiskarna i Barroullie och Port Elisabeth fortfarande fånga fyra valar om året, men det måste ske med traditionella metoder. Det är dock få som fortfarande behärskar konsten och det är inte varje år man lyckas fånga fyra valar. 1992 var vi med när man landade och styckade en val i Port Elisabeth.

Pingstregattan pågår fortfarande i Bequia, men nu är det mest stora yachter som tävlar. Vi har inte varit där under pingsten på senare år, men det lär även finnas fiskebåtar som kappseglar fortfarande. I Barroullie ligger sedan många år inga segelbåtar. Redan 1992 hade det i viken norr om Barroullie etablerats ett "yacht haven", Wallilabou, känt för sina fräcka boatboys som inte kan slå knopar och förtöja en båt men som ändå vill ha betalt för det. Där låg vi 1992. Som vanligt var det bra att ha lokala känningar. Vi frågade den boatboy som skulle förtöja oss om han kände Job-I, en bekant till oss i Barroullie. "Yeah man, that's my cousin", blev svaret och sen blev vi inte störda av boatboys mer. Förra året var vi i Wallilabou och tittade på resterna av kulisserna till Pirates of the Caribbean-filmerna tillsammans med sonen Eric, svärdotter och två barnbarn. Spännande värre tyckte barnbarnen. Behöver jag tillägga att Wallilabou som 1969 var en vik med ett par skjul där fiskare bodde idag är något helt annat?

Eric fick en nära döden upplevelse under piraternas galge

När vi 1969 kom till Canouan fick vi höra att dansen kring Maypole pågick. Vi drog genast dit med bandspelaren och fann världens risigaste elband med hemmagjord elgitarr och bas och ett bilbatteri och en gammal radio med en extra högtalare utan låda som utrustning. Snacka om distorsion! På en plan hade en stång rests vid vars topp långa, färggranna tygremsor var fästade. De dansande höll i varsin remsa och dansade i mönster medsols tills remsorna var flätade kring stången. Sedan gällde det att dansa motsols i omvänt mönster så att remsorna lindades upp igen. Om någon missad blev allt bara ett trassel som var källa till mycket munterhet. Musiken som elbandet skrällde till detta var dock högst modern, bl.a. Beatles då nya låt Obladi, oblada.

När vi sedan kom till Union Island står det så här i loggboken:

Vi hade en enorm tur för vi kom till Cliffton samma dag på året som dom hade maroon eller Big Drum Dance för att be om regn efter torrtiden. Det var en mycket afrikansk historia i månskenet på en kulle. Tre trummor av "shango-typ" spelade nation, bungi och shango-rytmer medan tanter och gubbar dansade "African dance". Åsa somnade under ceremonin, men Anna och jag var i högsta grad vakna.

Ordet "nation" i detta sammanhang står för afrikanskt folk. De olika dansstilarna representerar olika västafrikanska folks sätt att dansa och har också namn som manding, fanti, kromanti etc. 1992 träffade vi åter Peter Alexander, mästertrummaren som lett dansen 1969. När vi varit på Union Island på senare år har vi inte hittat några utövare av nation dance, men de kanske ändå finns. Frikyrkor som sjundedagsadventister m.fl. har etablerats starkt på ön så folk är försiktiga med att tala om att de känner till hedniska danser. På Carriacou lever traditionen dock kvar och har på senare år t.o.m. fått en renässans. Men folk håller det för sig själva och det är numera svårt för främlingar att få vara med utom när någon av öns två danstrupper gör shower på scenen med koreograferade varianter av nation dances.

Vid våra senaste besök i Grenadinerna har Friendship Bay blivit något av ett favoritillhåll. Lars och Margit Abrahamson som har Friendship Bay Resort har en dotter Mariella som var skolkamrat och bästis med vår svärdotter och vår son har jobbat ihop med en av de svenska kockarna, så det finns personliga kontakter. Kring Friendship Bay bor också den verkliga valfångarfamiljen, familjen Ollivierre av portugisiskt ursprung. Åldermannen harpuneraren Athneal Ollivierre sa när kappseglingarna 1969 i Port Elisabeth kom på tal vid strandbaren i Friendship Bay: "Bequia men, they brave, they brave too much!" Och det kan man nog hålla med om.