TIDSRESAN DEL 4

Dominica och St.Lucia förr och nu

Krister Malm

Ur Lady Days loggbok lördag den 12 april 1969:

Klockan 8 startade vi från Les Saints mot Portsmouth, Dominica. Till en början förlig bris som vrider mot syd så att vi inte kan hålla upp. Efter någon timme vrider vinden på ost och vi får sträckbog. I lä av höga Dominica dör vinden ut och vi får köra maskin sista sjömilen. Just inne vid ön får vi motvind. Precis som det står i gamla seglingsbeskrivningar: "På två pistolskotts håll från de höga öarnas läsida finns vind. Några sjömil ut är det stiltje." Kl. 12.30 anländer vi till Portsmouth. Distans 21 sjömil.

Så fort vi anlänt, t.o.m. innan vi ankrat, låg en kanot med tre killar långsides. De erbjöd oss diverse tjänster, bl.a. att komma ut och sjunga och spela till kvällen. Det sa vi ja till. Däremot tackade vi nej till allt annat. Vi gick iland och klarerade in hemma hos immigration officer. Han bjöd på whiskey.

När vi i december 2008 kom till Portsmouth kunde vi konstatera att vindarna nu är desamma som då. Men mycket annat också. Boatboys finns kvar. Nu är dom organiserade i ett kooperativ och har små motorbåtar med prydliga namn på. Men erbjudandena om frukt och grönsaker samt turer uppför Indian River är desamma som 1969. Nu fick vi dock ingen whiskey när vi klarerade in...

1969 anlitade vi en 13-årig boat boy som kallades Good Friday. Han tog oss med i vår jolle uppför Indian River där vi fångade krabbor som vi sedan kokade ombord. På natten hörde vi mystiska ljud i båten. En krabba hade smitit och kravlade omkring någonstans. Vi letade i två dar innan vi hittade den.

Nu 2008 vandrade vi in till byn. Den är sig lik ännu idag med sin långa gata utmed stranden. Marknaden ligger på samma plats som 1969 och ser i stort sett likadan ut. Vi noterade dock att det nu fanns några indier i byn. Det fanns det inte 1969. Efter att ha provat den lokala varianten av roti hos en indisk dam som hade ett litet matställe med tre bord frågade vi en kille om han kände Good Friday. "Javisst", sa han, "alla känner Friday. Han brukar hålla till i en rumshop därborta i slutet på den här gatan." Vi gick dit och mycket riktigt där var Good Friday. Han kände genast igen oss. Ett glatt återseende som firades med rom och cola. Vi hade ju träffats 1992 också. Sedan 1992 hade han seglat på charterbåtar bl.a. till Medelhavet och hamnat i Frankrike där hade gift sig med en fransyska. De hade två barn ihop. Men Friday trivdes inte utan kom tillbaka till Portsmouth, Dominica. När vi hade kommit tillbaka ut till Kaiso så kom Good Friday ut med en kasse med frukt av olika slag: apelsiner, lemon, guava, två torra kokosnötter som fortfarande när detta skrivs är oförbrukade. Det är svårt att få upp en kokosnöt som Povel Ramel påpekat. Vi satt och pratade tills solen gick ned och Friday fick lift med en kompis till stranden.

Dominica är den ö som har förändrats minst av de öar vi besökt. St. Lucia har förändrats betydligt mer. 1969 fanns inga marinor i Rodney Bay eller Marigot Bay. I Marigot Bay låg vi ensamma i lagunen 1969. I Soufriere låg vi också helt ensamma vid en brygga. I Castries låg dock några andra båtar och där träffade vi Saga II från vår egen hemmahamn Uppsala. På den tiden var segelbåtar överhuvudtaget ovanliga i Windward Islands. Seglarna, mest från USA och Storbritannien, höll för det mesta till på öarna från Antigua och norrut. Det väckte därför viss uppståndelse att två svenska båtar låg för ankar i hamnen.

Marigot Bay – nästan tomt 1969

Nu ligger nästan inga segelbåtar längre i Castries, i Rodney Bay finns en jättestor marina och i Marigot Bay är det fullspikat med charterbåtar. Dessa förändringar var på gång redan vid vårt besök 1992.

1969 kunde jag kopiera band och spela in musik i studion på Windward Island Broadcasting Service (WIBS) helt gratis. Det vore nog inte möjligt idag. Byråkrati fanns dock även på den tiden, men det fanns också genvägar förbi den, vilket följande utdrag ur loggboken från fredag 2 maj 1969 visar:

Vi fick idag nya loggpropellarar från Walker (släplogg) istället för dom hajarna tagit samt en ny kamera från Aagot (Annas mamma). Det var en hel del trassel att få ut dom tullfritt från posten, särskilt kameran. Ännu värre var det med de 600 US-dollar som Uppsala Sparbank skickat till Barcleys Bank här. På vägen från Uppsala hade US-dollarna förvandlats till beewee-dollars. Banken vägrade betala ut annat än beewee. När jag kom till WIBS studio klagade jag min nöd för Winston. Han tog mig genast med till St.Lucias finansminister som hade sitt kontor dörren bredvid WIBS studio. Hans skrev på en papperspåse som hans lunchmacka legat i att banken genast skulle betala ut 500 US-dollar till mig och resten i beewee. Det pappret gick fint. Jag fick mina US-dollar.

Samma dag som vi 2006 anlände till Rodney Bay efter segling från Las Palmas, Gran Canaria, spelade tre steelband på marinaområdet. Vi träffade adepter till våra gamla steelbandvänner från St. Lucia. Min kusin Jan som var gnist (telegrafist) på bananbåten Windward Islands (Sahlén-redieriet) köpte 1958 en steel pan av en tonårig grabb kallad Scrub i Castries. Den fick jag när han kom hem tillsammans med en inspelning av Scrubs steelband som Jan gjort när dom spelade på kajen för stuveriarbetarna som bar ombord bananstockarna på båten. Telegrafisterna hade en liten bandspelare med 3 tums bandrullar för att spela in väderrapporter m.m. Den steel pan jag fick var förmodligen den första som kom till Sverige och starten på mitt intresse för västindisk musik. 1969 träffade vi Scrub första gången. Sedan igen 1992 samt då även hans söner, särskilt äldsta sonen Ivan, som var 8 år 1969 och nu tagit över ledningen av bandet. Ivan har vi också träffat genom åren under steelbandsfestivalerna på Trinidad då han varit skipper för deltagande band från St. Lucia. Vi fick veta att Scrub fortfarande levde och vi hälsade på honom några dagar senare. Dagen efter vår ankomst spelade Ivan och gänget från Barnard Hill i Castries på ett party. Vi var där och det blev ett glatt återseende. 2006 hörde vi också ett kreolskt band som spelade quadrille, dansmusik med ett violin band, d.v.s. fiol, banjo, gitarr, shakshak (maracas). Dom spelade samma repertoar som de band vi spelade in 1969, fast nu hade dom en gitarr som spelade basstämman. Då spelades den på ett meterlångt bamburör, s.k. boom boom. Så den traditionella musiken finns kvar.

Inspelning på St.Lucia 1969 och återförening med Ivan 2006

En stor skillnad mellan 1969 och idag på St.Lucia är den numera stora turistnäringen. Även 1969 kom det ett och annat kryssningsfartyg, men idag kommer det ett nästan varje dag. Mycket av öns näringsliv är inriktat på turismen. Våra steelbandvänner spelar numera för turisterna istället och inte längre för några stuveriarbetare. Dom är glada över denna förändring för dom tjänar betydligt mer på turisterna än de futtiga cent dom fick i dricks av stuveriarbetarna.