TIDSRESAN DEL 3

Guadeloupe förr och nu

Krister Malm

Vi seglade i mörkret en marskväll 1969 utmed Basse Terres västkust upp mot Point-a-Pitre. Det blåste inte särskilt mycket så det gick väldigt långsamt, men vårt utanpåliggade roder på Hjuvikskryssaren Lady Day bar sig underligt åt. Om vi startade propellern så började det skaka våldsamt. Så vi vågade inte gå på motor. Vi spanade efter ljuset på en inseglingsboj som skulle finnas enligt vårt sjökort. Vi seglade på död räkning, något annat val hade vi inte. Vi var dock säkra på att vi var i närheten av bojen. Plötsligt fick vi syn på en stor stormlykta på en flotte föröver. Det var inte vad vi förväntat oss, men tydligen var det inseglingsbojen. Mycket riktigt hittade vi rännan in till Poin-a-Pitre nordost om bojen. Seglingen hade gått långsamt och klockan var 2 på natten när vi gled in mellan reven i hamnviken. Vi styrde in en bit tills vattnet grundade upp, ankrade och gick till kojs.

På morgonen när vi vaknade var däcket och sittbrunnen täckta av svart sot. Vattnet kring Lady Day var också fyllt med sotflagor. Vi hade ankrat under skorstenen till sockerfabriken på vikens östra strand. Sotet kom från skorstenen. Vi svor och gick längre in i viken. Rodret skakade. Vi ankrade utanför fiskebåtarna i den lilla hamnbassängen. Inga andra segelbåtar syntes till. Vi skrubbade bort sotet så gott det gick och kollade rodret. Det hade hoppat av nedre gångjärnet och hängde bara på det övre. Saxsprinten som hindrade rodret från att hoppa av gångjärnet hade gått av. Men det hela var lätt åtgärdat.

Hamnen Point-a-Pitre 1969

Vi rodde iland i vår Jolleladyday formad som en gummijolle fast av hårdplast, en SportYak. Point-a-Pitre hade ännu inte någon riktig hamn för fraktbåtar. Den låg i Basse Terre. Men det var en livlig trafik med skonare och fiskebåtar. På hamnplan pågick ständiga transporter av varor med åsnekärror och små lastbilar. Där fanns också marknaden. Stan var inte stor utan bestod av de äldre delarna kring hamnen och några kvarter på var sida. Utmed östra stranden låg fiskarnas små träkåkar med båtar utanför och ett par småbåtsvarv samt den stora sockerfabriken. I norr och väster låg de finare kvarteren med större trähus och stenhus och bortanför dom en stor sumpmark. Där ligger idag modern bebyggelse och den uppmuddrade kommersiella hamnen. På den östra sidan av viken ser det nästan ut likadant idag som då med skillnaden att sockerfabriken bara är en ruin och en ny marina anlagts längst ut mot inloppet i ett f.d. mangroveträsk.

När vi kom tillbaka till Lady Day kom en rödhårig tjej roende i en jolle. Irländska förstås. Hon sa att hon och hennes man höll på att rusta upp en gammal fraktbåt som låg i strandkanten lite längre ut på östra sidan av viken. Det låg en båt med två danska killar mot deras båt och vi var också välkomna att ligga där. Vi flyttade dit. Det irländska paret hade två barn, så vår då snart treåriga dotter Åsa fick lekkamrater. Det visade sig snart att vi hamnat mitt uppe i ett häftigt svartsjukedrama. Men det berörde inte oss direkt så vi låg kvar.

När vi 2008 kom till Point-a-Pitre låg stora moderna inseglingsbojar på plats. Det fanns t.o.m. två leder att välja mellan. Vi försökte först ankra på samma plats som 1969 utanför sockerfabrikens ruin. Men där var så mycket lös dy på botten efter all skit som fabriken släppt ut så det gick inte att få fäste för ankaret. Vi gick istället till andra sidan av infartsleden och ankrade innanför udden där alldeles intill en sandbank som vi hade som badställe 1969. Åsa lärde sig faktiskt att paddla en liten kanot där trots att hon bara var två och ett halvt år. Nu låg det en strandad segelbåt på banken androm till varnagel!

Åsa paddlar på sandbanken 1969

Båt på sandbanken 2008

Dagen därpå tog vi dingen, numera en Zuzumar med 2,5 hästars Mercury, och puttrade till marinan i lagunen på andra sidan sundet. Den var flott värre med massor av butiker och restauranter. Man kunde klarera in där och slapp åka in till stan. Vi gick runt marinan och tittade på flärden och blev själva en del av den när vi satt oss på restauranten Le Pirate och åt lambisallad med rosévin ("lambi" är det franskkreolska ordet för det som på engelska heter conch och i Chile loco, en stor havssnäcka).

Sedan promenerade vi in mot stan och stannade vid det lilla varv där vi tog upp Lady Day för fernissning och bottenmålning 1969. Det blev mycket fernissande när man hade en båt i fernissad mahogny, men för det mesta gjorde vi det med båten i vattnet. När vi var här 1992 var det samma familj kvar på varvet och dom kom ihåg "le petit bateaux varni" ("den lilla fernissade båten", fernissade båtar fanns och finns inte i Västindien). Nu var familjen inte kvar. Slipen var igång men verkstaden hade blivit restaurant. Vi tog en "ti pounch", Guadeloupes specialdrink av vit rom, krossad lime och sockerrörsjuice. Den var sig lik. Sedan gick vi vägen in mot stan. Det var sig ganska likt utmed vägen med ruffiga hus. Också de centrala delarna av stan var ganska oförändrade, även om en del nya byggnader tillkommit. Vi letade efter. Henri Debs' skivaffär där vi 1969 köpte så många EP-skivor med lokal musik inspelad i Debs' studio. När vi kom in i affären 1969 så plockade biträdet fram plattor med Beatles, Stones, Animals och liknande band. Vi förklarade att vi ville ha tag på lokal musik: beguine, gro ka, rempa etc. Biträdet, som senare visade sig vara en av Debs döttrar, skakade på huvudet och sa att sån musik var vi nog inte intresserade av. Efter lite tjat förstod hon att vi visste vad vi pratade om och tog fram husets egna produkter som blev en verklig överraskning för oss. Vi var där och köpte fler skivor senare och dom skivorna är grunden i vår ganska stora samling av franskkreolsk musik från trinidadsk bele och creche över New Orleans-jazz för Mardi Gras till beguine och modern Zouk från Martinique och Guadeloupe. Det är en spännande och ganska okänd musik. 1992 låg Debs skivaffär fortfarande kvar på inre hamnens västra sida, men 2008 hade den flyttat ett par kvarter in i stan och ligger nära torget. Vi hittade den och fann en sonson till Henri Debs bakom disken. Henri själv är död sedan många år, men är fortfarande en legend inom "misik kweol" som kreolsk musik heter på kreolska (språket fick standardiserad stavning först 1998).

Fiskebåtar kappseglar ut mot fiskevattnen 1969 –

och de moderna varianterna kappseglar i hamnen 2008

Guadeloupe är näst Trinidad den ö i Västindien som har störst inslag av invånare med indiskt ursprung. Det kom 1969 som en överraskning för oss. Förfäderna till indierna på Trinidad kommer främst från provinsen Uttar Pradesh i norra Indien, medan indierna på Guadeloupe kommer från provinsen Tamil Nadu i södra Indien med den vilda karnatiska kulturen helt annorlunda än den filosofiska hinduiska kulturen. Medan Anna målade på varvet var jag, d.v.s. Krister, ute och spelade in bl.a. en karnatisk fest där det spelades och sjöngs vilt medan man högg huvudet av två oxar, 46 getter och ett okänt antal höns och tuppar. Jag spelade också in långa, berättande sånger hos en gammal indier vid namn H'ira i en by 12 km från Point-a-Pitre. Jag kom dit med gubbens son, som av någon anledning kallades Ivan och som jag träffat på en bar vid varvet. Vi åkte buss till byn och blev kvar över natten. Nästa dag var söndag och det gick inga bussar, så det var bara att ta den sju kilo tunga bandspelaren, mikrofon med hopfällbart ställ (ett ombyggt kamerastativ) och rullbanden och börja gå mot Point-a-Pitre. Ivan gjorde mig sällskap så vi var två som delade på bördan. Men titt som tätt ville Ivan stanna hos bekanta utmed vägen och det blev väldigt många ti pounch.... Vandringen tog hela dagen och vi kom till varvet i kvällningen. Hur kommer jag inte ihåg, men Anna säger att vi var väldigt glada i hågen trots strapatserna.

Guadeloupe har förstås moderniserats och förändrats mycket. Inga åsnekärror på hamnplan längre, men marknaden finns kvar och atmosfären i centrala Point-a-Pitre och utmed östra stranden är densamma som 1969. Den vänliga attityden man möter hos vanligt folk på fiskarnas barer är densamma, särskilt om man försöker prata lite kweol. Vi trivdes bra i Point-a-Pitre 1969, 1992 och 2008.

Epilog: När vi så småningom kom hem till Sverige en bit in på 1970-talet var medlemmarna i jazzbandet Sumpens Swingsters hemma hos oss. Vi spelade en del av skivorna från Henri Debs skivbolag för dom. De blev eld och lågor. Här fanns New Orleans-jazzens närmaste släktingar. De kopierade skivorna på band och började lära sig en del av låtarna och den speciella spelstilen. Bandets klarinettist Christer "Cacka" Ekhé lärde sig med Alexandre Stellio som förebild att behärska den svåra tekniken att spela kreolsk klarinett till fullo. Nu är han en av de få i världen som behärskar spelstilen och ungdomar har kommit från Martinique och Guadeloupe för att gå i lära hos honom i Sverige. Så kan det gå i globaliseringens tidevarv.