TIDSRESAN  DEL 2

 

St. Barths förr och nu

 

Krister Malm

 

Den gamla lärarinnan suckade och sa på bruten svenska: "Ja, jag minns när den svenska flaggan halades och den franska hissades. Jag var fyra år gammal då. Min far röstade mot att Frankrike skulle ta över ön i folkomröstningen. Men det hjälpte ju inte."

Det är februari 1969 och vi sitter hemma hos den enda levande personen på St. Barths som varit svensk medborgare. Hon är 95 år gammal men pigg för sin ålder och deltar i förberedelserna inför den stundande lilla karnevalen i Gustavia. Det var 1878 som Sverige sålde St. Barthélemy, eller i dagligt tal St. Barths, till Frankrike. Sverige hade 1784 fått ön från Frankrike i utbyte mot att franska handelsfartyg fick frakta gods till och från Göteborg. När vi pratar med den gamla damen känner vi historiens vingslag.

 

Gustavia-1

 

Hamnen i Gustavia 1969. Svarta Radar vid kajen.

 

I hamnbassängen ligger två båtar: en svartmålad smuggelskonare vid namn Radar och vår Lady Day. När vi anlände fick vi klarera in på polisstationen hos öns enda polis. På vägen dit passerade vi hamnkrogen Le Select. Utanför vajade en svenska flagga. Så på vägen tillbaka till dingen gick vi förstås in där och möttes av foton på svenska kungen och drottningen på krogväggen. Bakom disken fanns Marius Stackelberg och hans fru. De hade redan sett den svenska flaggan på vår båt och bjöd på en rom. Åsa fick genast nya vänner i de många barnen Stackelberg. Det blev många besök på Le Select under de veckor vi låg i Gustavia.

St. Barths var annorlunda än alla andra öar i Små Antillerna. Öns befolkning bestod av drygt 2000 fattiga fiskare nästan alla vita. Många av dom var analfabeter. Århundraden av inavel hade lett till att alla verkade var släkt med varandra och såg mer eller mindre likadana ut. Ön styrdes då liksom idag från Guadeloupe, så medelklassen, d.v.s. statstjänstemän, lärare, läkare etc., kom från Guadeloupe och var svarta. Här var det alltså svarta som styrde och vita som var undersåtar. Brottslighet var så gott som okänd. Vi talade med Marius´ pappa som var öns pensionerade polis. Han sa att han inte hade haft några egentliga brott under sin tid som polis. Mest busstreck av pojkar och besättningsmän på smuggelskonarna som kommit i slagsmål. St. Barths hade gjorts till frihamn av svenskarna och är det än idag. På 1960-talet var hamnen i Gustavia fortfarande centrum för en omfattande smuggeltrafik med främst rom och cigaretter till Antigua, St.Kitts & Nevis, Virgin Islands etc. Romen var mycket billig. När vi besökte Gustavias lilla yachtclub frågade damen i baren om vi ville ha is i rom och colan. "Ja", sa vi, för is fanns inte på Le Select. Då visade det sig att drinken blev mer än dubbelt så dyr. Förklaringen var att det inte fanns något vatten på ön utan allt vatten fraktades dit med tankbåtar. Elen för att frysa isen åstadkoms med dieselkraftverk. Så fruset vatten blev dyrare än rom!

 

 

Flätande dam St.Barths 1969

 

Efter några dagar tog Marius med oss in i ett inre rum på Le Select. Där bad han oss med halvt viskande röst att tala med svenska kungen när vi kom hem och be honom ta tillbaka St. Barths från fransmännen. "Ja, ja", sa vi, men tyvärr måste vi medge att vi svek det löftet. Däremot skrev vi om inte till kungen så till svenska regeringen senare tillsammans med några andra svenskar som varit på St. Barths och påpekade att havet höll på att äta sig in i den svenska kyrkogården. Några gravar var redan i vattenbrynet och man kunde se en del benbitar och andra rester av gamla svenskar. Vårt brev ledde till att svenska regeringen tog kontakt med franska regeringen och den svenska kyrkogården blev upprustat med ett bidrag från Sverige. Idag är den åter ganska förfallen, men muren mot stranden håller i alla fall havet borta.

Karnevalen i Gustavia 1969 var intressant. I centrum för firandet stod en docka som kallades Vaval. På eftermiddagen mardi gras (fettisdagen) samlades en skara i hamnen, en del utklädda andra inte. De utklädda påminde om ett gäng påskkärringar och dito gubbar. En "orkester" bestående av några slagverksinstrument och en trumpet spelade traditionella karnevalslåtar. Texterna hyllade Vaval: "Vive Vaval, tous chantez, Vive Vaval...". En inspelning finns på skivan Musik från Små Antillerna som vi nämnde i förra avsnittet av Tidsresan. Ett karnevalståg med Vaval buren i spetsen ringlade nedför Östra Strandgatan och utmed Västra Strandgatan ut på udden med det gamla stenhuset vid Vanadisplatsen (då en ruin men nu renoverat och öns museum). Sedan tillbaka och ner till Shell Beach på sydsidan av den udde som bildar östra delen av Gustavia. Där brändes Vaval på en stor brasa. Det hela liknade våra svenska traditioner kring påskeldar. Sedan fortsatte festen på stranden hela kvällen i skenet från brasan.

 

airboat

 

Antilles Airboats var det flyg som gällde på 1960-talet

 

Mars 1992 seglade vi Zina, en bekants båt, norrut från Trinidad och besökte då igen bl.a. St. Barths. Under de 23 år som gått sedan förra besöket hade stora förändringar ägt rum. Ön ingick nu i EU och hade under 80-talets klipparår blivit Karibiens riviera. Amerikanare, tyskar och fransmän hade köpt tomter på ön och byggt hus. De ursprungliga invånarna var glada. Dom fick bra betalt för sin mark och sedan tjänade dom bra som byggnadsarbetare. I den inre delen av hamnbassängen hade nykomlingarna sina motorbåtar, men utanför deras bryggor gick det fortfarande att ankra. Le Select hade flyttat ett hus upp från sin ursprungliga plats och låg nu i det hus som var postkontor 1969. Många nya krogar och butiker hade öppnat. På öns vägnät på c:a 80 km fanns 4000 bilar. Marius tjänade nu bra på alla kunder på Le Select, men var ändå mycket bekymrad över utvecklingen. Som tur var gällde franska stadsplanelagar, så själva Gustavia var sig likt. Men Marius var också glad för att senare under året skulle han för första gången besöka Sverige.

Strax före jul 2008 angör vi Gustavia igen, denna gång med Kaiso. Inne i hamnbassängen ligger megayachterna på rad och hamnavgifterna är skyhöga. Vi får ankra i bukten utanför hamnen nedanför Fort Oscar tillsammans med andra mindre bemedlade. När vi klarerar in på det flotta hamnkontoret får vi veta att vi måste betala 8 euro per dygn för att ligga ankrade i bukten! Det var bara att bita i detta sura äpple. Ankarbotten var inte särskilt bra heller. Vi draggade. Senare på dagen blev en boj ledig och vi tog den. Förmodligen kostade det mer att ligga på boj, men vi tog inte reda på det och ingen krävde oss på mer pengar.

 

0804-150804-18

 

Krister utanför Le Select och med Marius 2008

 

Le Select fanns kvar på samma ställe som 1992. Vi tog en öl och fick veta att Marius Stackelberg fortfarande lever. En av hans söner, Gary, driver Le Select nu. Han var 12 år 1969. Han kom inte ihåg oss, men han kom ihåg Åsa. Vi visste sedan tidigare var Marius bor, så vi gick dit dan därpå och hälsade på honom. Han satt och skrev julkort till svenska vänner i Gustavias vänort Piteå. Han kände igen oss direkt och vi satt i hans hus och pratade en bra stund om utvecklingens gång. Marius är nu 84 år. Han mådde inte så bra för tillfället och hade just kommit hem med en massa mediciner från ett besök hos läkare på Guadeloupe. Eddie, en annan av Marius söner, hade öppnat en restaurant, och vi åt en utmärkt middag där.

Gustavia är sig fortfarande likt till det yttre, men nu vimlar det av märkesbutiker, restauranter och glittriga människor. Tomtpriserna på St. Barths är nu lika höga som i Paris och på öns få vägar rullar nästan 7000 bilar. Barnen till de ursprungliga invånarna har inte haft råd att bo kvar och har varit tvungna att flytta från ön.

 

0804-16

 

Gustavias hamn – numera megayachternas rike –

men om man vänder sig 180 grader så finns ännu gamla fiskarboställen kvar

 

0804-17

 

St. Barth är den ö som förändrats mest sedan 1960-talet. Den lite sömniga smugglarhamnen Gustavia har tagits över av megayachter registrerade i skatteparadis och partygalna glitterati. De små fiskarboställena runt om på ön har ersatts av lyxvillor och fiskarna av rika pensionärer. Det finns ingen karneval eller traditionell musik kvar. Och Le Select serverar hamburgare.

Men på Shell Beach ligger fortfarande miljontals snäckor. Och St. Barths är fortfarande annorlunda än alla andra öar i Små Antillerna.