TIDSRESAN DEL 1

Jungfruöarna förr och nu

Krister Malm

En sen kväll strax före jul 1968 sökte vi oss in mot rännan in till Charlotte Amalie, St.Thomas i gamla Danska Västindien numera U.S. Virgin Islands. Vi kom från Puerto Rico. Det var kolmörkt och vi spanade efter ljusen som markerar enslinjen. Vi såg några ljus och styrde efter dom, men det visade sig vara ljus på linbanan som går upp till bergstoppen bredvid hamnen. Men vi var inte oroliga för sjön var ganska stilla och vår lilla 27 fots Hjuvikskryssare Lady Day stack bara 1.2 meter. Vi tog oss in i mörkret och ankrade utanför tullbryggan bland ett 15-tal andra båtar. Det var vår första kontakt med Jungfruöarna.

Lady Day, Anna och Krister 1968

Besättningen ombord på Lady Day bestod av Anna 28, Krister 27 och Åsa 2. Krister hade lyckats få ett stipendium på 25000 kronor, en bra årslön på den tiden, för att spela in musik i Små Antillerna. Så vi hade finansiering och ett ändamål. Lady Day var fullastad med kartonger med 7 tums rullband. Den portabla bandspelaren av märket Nagra vägde 7 kilo, så det var en hel del kånkande på bandspelare, mikrofon med stativ, rullband och barn.

För navigationen bland öarna hade vi då en Silva-kompass i en trälåda på sittbrunnsbänken, en Walker släplogg, British Admirality's sjökort och pilot med snygga förtoningar. Sextanten hade man ingen nytta av bland de myllrande Jungfruöarna. Nu har vi GPS med plotter, Imrays sjökort, logg, djupmätare, kompass... Första slutsatsen rörande förr och nu blir alltså att det var sämre förr, att navigera alltså.

Skutor vid kaj i Charlotte Amalie på 1960-talet

Charlotte Amalie var en ganska sömning stad 1968. Några affärer längs Dronningens gade. Ruffiga gränder med gamla tomma packhus. Musikpaviljongen i parken med Christian IV:s staty var ny. Vår första inspelning i Jungfruöarna blev polisorkesterns julkonsert på musikpaviljongen. Vi flyttade från ankringen till en brygga i French Town i västra delen av bukten. Den ägdes av skotten Dick Avery gift med svenskan Marianne. Deras 8-åriga dotter Ingrid blev snabbt god vän med Åsa. Dick hade börjat med bareboat charter med fyra stycken Vegor. Hundra meter från bryggan låg en liten radiostation. Den hade ingen ordentlig studio. Alla sändningar med levande musik skedde från gårdsplanen. Så vi kunde hänga på och spela in scratch bands som Spagetti and the Meat Balls, speech bands med fife and drums som praktiserade en västindisk variant av medeltida brittiska mummings och annat. I de små träkåkarna i French Town bodde fattiga fiskare inflyttade från St.Barths och St.Martin. Därav namnet French Town.

Gata i Charlotte Amalie på 1960-talet

Idag, 40 år senare, ligger det en stor marina med många bryggor där Dick Averys lilla brygga låg. Dick och Marianne finns kvar i French Town, men har inget med marinan att göra. Många av de små träkåkarna finns kvar och inflyttningen från St.Barths har fortsatt genom åren. Huset där radiostationen låg ligger kvar. Vi stod där och tittade på huset och en man som hade sin bil parkerad intill frågade vad vi sökte. Vi sa: "Låg det inte en radiostation här?" - "You're talking about 30 years ago", svarade mannen, "it's long gone". Men bilarna kör fortfarande på vänster sida med ratten till vänster precis som vi gjorde i Sverige före högertrafikomläggningen. På grannön St. John som också hör till U.S. Virgin Islands är det högertrafik...

Gata Charlotte Amalie 2009

De centrala delarna av Charlotte Amalie har förvandlats till affärskvarter för besökare från kryssningsfartyg. När vi låg i hamnen strax efter nyår 2009 kom det två-fyra kryssningsfartyg varje dag. De gamla packhusen har renoverats försiktigt och de smala gränderna finns kvar. Men inkastarna utanför guldsmedsbutikerna är påstridiga och gör att det inte är så trevligt att gå runt. I östra delen av hamnen ligger bryggan för kryssningsfartyg och en lyxmarina för megayachter med märkesbutiker och dyra restauranter och barer. Vi hittade dock en gammal hederlig restaurant med kreolmat till hyfsat pris och en vanlig livsmedelsaffär inne i stan. Men på dom ställena fanns inga kryssningspassagerare. Bland de 50-talet ankrade segelbåtarna utanför marinan fanns det många med klara tecken på hamnröta. Riktigt ruffiga långliggare.

En dag strax efter jul 1968 så blev vi kontaktade av Tony Cox, som hade varit gift med Yoko Ono före John Lennon. Han höll på att spela in en del av en film för Beatles bolag The Apple på en segelbåt. Deras ljudtekniker var sjösjuk hela tiden. Tony hade sett Krister med den professionella Nagran och frågade om Krister kunde bli ljudtekniker för filminspelningen. Visst kunde han det. Lite extra stålar kommer alltid till pass. Filmens kvinnliga stjärna seglade i denna del av filmen ensam med en femårig dotter på flykt undan en katastrof av något slag. Dottern spelades av Tonys och Yokos dotter Kyoko. Inspelningarna ägde rum i Dead Man's Bay på Peter Island innanför den famösa ön Dead Man's Chest känd från sången "Femton gastar på Död Mans Kista". Den kvinnliga stjärnan kunde inte segla så Anna fick ligga på durken utanför kameravinklarna och segla 40-fotsbåten som hette Undine. Krister fick också en roll i filmen som den kvinnliga stjärnans feberhägring när hon kommit i land på en främmande strand. Krister lindades in i aluminiumfolie och stapplade på stranden i Dead Man's Bay fram mot kameran. Han blev nästan stekt på kuppen! Filmgänget rökte på ganska bra så de flesta dagarna hände ingenting, vilket förstås irriterade oss som inte vant oss vid vaken röka eller västindisk tidsuppfattning.

Lady Day låg ankrad i Sprat Bay intill Dead Man's Bay och Kyoko bodde ombord hos oss med Åsa som kompis. I Sprat Bay fanns då bara ett litet skjul med en ensam man och en åsna. Vid ingången till viken fanns ett mycket fint korallrev där vi låg och snorklade. På kullen mellan Sprat Bay och Dead Man's Bay växte en massa kaktusar. "Tagtorn biter mig", sa Åsa när vi gick uppför kullen. När vi kom tillbaka till Sprat Bay nästa gång ett par år senare 1971 så var redan stora förändringar på gång. En norsk redare hade köpt området kring Dead Man's Bay. En bulldozer hade röjt en väg genom kaktusarna. Korallrevet hade fyllts ut med betong och blivit en pir. Två norska fjällhytter hade byggts, rejäla timmerhus. Vi fick veta att norrmännen ansåg att kunde hytterna hålla kylan ute så kunde de hålla värmen ute också.

Nu vid nyår 2008-09 ligger Peter Island Resort för lyxturister vid Dead Man's Bay. I Sprat Bay ligger en marina för lyxbåtar. Hela området har förvandlats till en park med planterade träd och buskar, fast några kaktusar har överlevt på otillgängliga ställen. Skyltar överallt med texten: "Privat. Endast för gäster." En liten bit av stranden i östra änden av Dead Man's Bay är fortfarande tillgänglig för segelbåtar och där utanför kan man ännu ankra.

Privatiserat. Dead Man’s Bay 2009

Nyår 1968-69 firade vi på den lilla ön Jost van Dyke som tillhör British Virgin Islands, dit vi senare återvände många gånger. Det var viktigt att hissa gula karantänsflaggan på den tiden, något som verkar ha fallit i glömska nu. Her Majesty's Officer Albert Cinnary var polis, tullare och lärare på öns skola. Han kom roende ut till Lady Day och drack en öl medan han fyllde i papper och stämplade pass. Men nyår 2008-09 såg vi inte till Albert och fick vi veta att han dött för ett år sedan. På kontoret fanns istället två damer, den ena passpolis och den andra tullare. Nu var hela viken fylld av båtar så dom kunde knappast åka ut till varje båt och än mindre ta en öl på varje båt.

1968 träffade vi Foxy på Jost van Dyke. Han hade just öppnat en liten bar och restaurant i en hydda under ett tamarindträd på stranden. På nyårsafton satt vårt filmgäng där med det lokala gänget. Foxys mamma siktade torkad, mald kassava genom en seafan (en solfjäderformad korall). Foxy var ute i vattnet och dök efter hummer till middagen. Sedan plockade vi ihop christofiner och Foxys mamma lagade en fin nyårsmiddag. Foxy är en bra calypsosångare och han och hans kompisar bildade ett improviserat scratchband. Anna var med på blockflöjt. Det blev en glad kväll. Senare bytte Foxy till sig Annas blockflöjt mot ett conchorn (snäcktrumpet). En inspelning från denna nyårsafton finns med på dubbel-LP:n Musik från Små Antillerna med inspelningar från vår segling. Den har senare återutgivits på CD bl.a. på skivmärket Nonesuch i USA.

Foxys mamma silar kassavamjöl genom en seafan (en korall som ser ut som en solfjäder) 1968

Foxys Tamarind nyår 2008/2009

Nu 2009 finns Foxy, tamarindträdet och hans restaurant kvar på samma ställe. Men verksamheten har vuxit ordentligt. Foxy har byggt ett stort hus, men restauranten är fortfarande under palmbladstak fast mycket större än för 40 år sedan. Foxy har fått problem med stämbanden och får inte sjunga för läkaren. På nyårsafton var det proppfullt med folk från charterbåtar på Foxy's. Han hade två band och en DJ som spelade. Stämningen var hög, men trevlig och avspänd. Polisen hade tagit av uniformen och gick omkring i shorts och en T-shirt som det stod "Practise safe sex, fuck yourself" på. Drinkarna blev allt billigare ju senare det blev. Den första rom och colan betalade vi 9 US dollar för. Den sista kostade bara 5 dollar. Så lite av den gamla låtgå-attityden finns kvar. Vi frågade Foxy om det fanns något scratch band kvar i Brittiska Jungfruöarna. Svaret var ett litet sorgset "No more".

Foxy 2009