TRINIDAD, TOBAGO, MARTINIQUE, GRENADA

 

Oktober 2014 - mars 2015

 

Klicka här för bilder

 

Vi kom till Kaiso i Chaguaramas, Trinidad, i mitten på oktober. Hon stod bredvid Charlotta och Rosalinda på vår vanliga plats intill Roti Hut, ett litet ställe där man bl.a. kan köpa roti, trini-indiernas speciella rätt. Den består av ett indiskt bröd med curry (lamm, get, räkor, anka etc.), chutney, bodi (brytbönor), pumpamos m.m. Varje morgon väcks vi av dofterna från frukostserveringen i Roti Hut. Rustningen var inte svår, för bottenfärgen var i gott skick, så vi behövde inte måla botten. På båtens fribord hade vi lagt på skyddande vax innan vi lämnade Trinidad i våras, så det var lätt att ta bort det och polera. Vi tog ändå god tid på oss, bl.a. för att Anna drabbades av en 3 mm stor njursten, som fick medicineras bort. Men det gick bra.

 

Sonen Eric med familj samt vår vän Connie Dichy skulle komma till Tobago i mitten på december. Vi skulle förstås möta dom där så det var ingen idé att lämna Trinidad innan dess. Men vi hade mycket kul och hälsade på vänner och var på olika evenemang med vår vän Dougla. Den 12 december på sena eftermiddagen lämnade vi Chaguaramas med kurs mot Tobago. Vi gick på motor med c:a tre knop mot ganska besvärlig vind och sjö längs Trinidads nordkust. Där intill land finns en ostlig ström till skillnad mot den ganska kraftiga västliga strömmen några sjömil ut. Efter 30 sjömil utanför orten Grand Rivière blir botten grundare utmed land. Vi satte segel med kurs på Tobago, men när vi kom ut i den västliga strömmen gick det inte att hålla kursen. Vi seglade tills vi hade Tobago rakt västerut och gick sedan på motor mot Store Bay på Tobago. Det var 20 sjömil kvar och vi gjorde bara 2-3 knop så det tog sin tid. Vi kom fram vid 11 på förmiddagen. De 60 sjömilen tog 19 timmar. I Store Bay blev vi positivt överraskade. Det fanns nya bojar utlagda där man fick ligga utan avgift. Vi tog en boj och gick till kojs. Nästa dag gick det hög dyning. Man måste landa med jollen på stranden där vågorna bröt gansak kraftigt. Vi måste dock iland för att klarera in. Trots att Trinidad och Tobago är samma land måste man klarera ut på Trinidad och in igen på Tobago. Vi klarade av att köra upp med jollen på stranden mellan två höga vågor. Dougla var på Tobago för att repetera med steelbandet Buccaneers inför panoramatävlingen. Han hade tagit med sig bilen på bilfärjan. Han mötte oss vid stranden och skjutsade oss till Scarborough där immigration fanns. Inklareringen gick lätt.

 

Den 16 kom Eric, Jenny, Jasmine och Connie samt en del andra vi känner. Vi mötte dom på flygplatsen. Eric hade hyrt en del av ett hus där han skulle bo med familjen. Det var inom gångavstånd från Store Bay. Connie bodde ombord på Kaiso. Det blev ett par härliga veckor med bad, lokal mat m.m. Ett par dagar efter nyår när alla flugit hem satte vi kurs mot ett av våra favoritställen, Ste. Anne på Martinique. Vi startade på eftermiddagen för att kunna komma fram i dagsljud på morgonen ett och ett halvt dygn senare. Det blåste 12-15 m/s från ostnordost som det brukar kring jul och nyår, men det gick fint på kryssbog med revad genuafock och revat storsegel. Plötsligt vid niotiden på kvällen small det till. Det var revlinan till genuafocken som gått av och hela focken rullade ut. Det var ingen chans att göra något åt detta i den vind och sjö som rådde. Vi var tvungna att segla med full genua i kulingvindarna. Det gick väldigt fort och var väldigt blött när sjöarna slog över båten. Följden av den höga farten på drygt sju knop blev att vi kom fram klockan ett nästa natt istället för på morgonen. Vi fick ta oss in i Ste. Anne i mörkret. Problemen var nu dels att få in genuan och dels att undvika att köra in i något av alla de fiskeredskap som ligger vid infarten till Ste. Anne. När vi kom i sjölä och kunde gå fram på fördäck lyckades vi rulla in genuan med hjälp av den lina som var kvar på revrullen. Vi gick försiktigt på motor in till ankringsområdet och ankrade utan missöden.

 

I Ste. Anne låg Janne och Inger med Rosalinda och Kerstin och Staffan med Balance. Martinique är franskt och därmed en del av EU. Här finns det franska utbudet av viner, ostar, patéer etc. men också den kreolska maten. Ste. Anne är en ganska liten ort med en lång sandstrand och fina promenadstråk. Vi hade några fina veckor med våra vänner innan det var dags att segla de 200 sjömilen till karnevalen på Trinidad. Vi hade nu köpt en ny revlina till genuan, fast vi behövde inte använda den för nu var vindarna måttliga. Efter två dygns segling var vi tillbaka på Trinidad.

 

Karnevalen på Trinidad var som vanligt en hektisk tid för oss med mycket aktiviteter. Lite lugnare än vanlig för Anna som bestämt sig för att inte spela med något steelband. Men det var full rulle med alla uttagningstävlingar för steelband m.m. veckorna innan karnevalen. Därefter själva karnevalen med start på lördagen med Panorama, finalen för stora (upp till 120 spelare) och mellanstora (upp till 80 spelare) steelband. Den slutade kl. 2 på natten. Ett stort party i Chaguaramas blockerade all trafik så vi fick vända om till stan och sova hos Dougla. Vi kom till Kaiso vid tretiden på söndag eftermiddag. Kl. 2 på natten mot måndag var vi på väg in mot stan igen för att jump up med Invaders steelband på jouvé, karnevalens öppning före grynigen då djävlar, fladdermöss och andra mörksens varelser befolkar gatorna. Som vanligt träffade vi många gamla vänner under karnevalsdagarna. Vi behövde inte köpa en enda drink under måndag och tisdag. Vi har inte varit med om karnevalen på Trinidad på fyra år eftersom vi varit i västra Karibien. Vi noterade en klar försämring. Alla klagade på dåliga prestationer av steelbanden. När det gäller dräkterna finns inga innovationer. Det är bara bikini mas som i Rio. Enkla dräkter gjorda för att tillverkarna skall tjäna maximalt med pengar. Det är talande att det band som vann tävlingen var bandet Sailors in a French Festival, ett stort sailor band, d.v.s. sjömän, en typ av band som funnits i 70 år. Road march (den låt som flest DJ:s spelar från de stora högtalarbilarna) var av Machel Montano som de senaste fem åren. Inget nytt. På torsdagen efter karnevalen brukar äldre steelbandsfolk samlas hos Hugh Borde för en lime, d.v.s. dricka och snacka skit. Vi brukar vara med när vi är på Trinidad. Alla old timers klagade på den dåliga karnevalen.

 

Sedan seglade vi till Grenada. 80 sjömil till Prickly Bay utan problem. Vi hörde New Dimension steelband i marinan, som har renoverats ordentligt med bl.a. en ny flytbrygga för jollar. Sedan gick vi runt Prickley Point till favoritstället Hog Island.

Där är det mesta sig likt. Rogers drinkar i hans lilla bar på stranden är generöst tilltagna och Phil, Jed, Mickey och Aly etc. är alla kvar på sina båtar. Det är folk som inte flyttat sin båt på åratal. En tråkig förändring är att allt fler bojar läggs ut i fladen. Medan vi låg för ankar lades två nya bojar ut alldeles intill oss. Så länge vi låg kvar så kunde ingen båt ligga på dessa bojar, men troligen kom det båtar dit när vi lämnat. Snart finns det ingen plats att ankra vid Hog Island. Det är olagligt att lägga ut bojar utan tillstånd, men ingen tycks bry sig. Ingen av långliggarna ligger på boj. Det är ”locals” som lägger ut bojarna och sedan hyr ut dem.

 

Åter på Trinidad efter några veckor var vi bl.a. på semifinalen i tävlingen för humoristiska calypsos. Fyra timmars skrattande tog på krafterna. Upptagningen av Kaiso gick utan problem. Ett par dagar innan avfärd mot Stockholm arrangerade vi en lime (träff med dryck, mat och skitprat) i Roti Hut just intill vår uppläggningsplats. Den pågick till ett på natten. Ett antal av våra trinivänner kom samt Per från Arctic. Så var det slut på ännu en vinter i värmen.

 

 

TRINIDAD - GRENADA TVÅ GÅNGER

 

Oktober 2015 - mars 2016

 

(För foton se tidigare avsnitt om Trinidad och Grenada)

 

I mitten av oktober anlände vi till Chaguaramas och Kaiso. Vi hade planerat att komma i vattnet ganska fort. Men först måste vi byta ut vår trasiga generator samt fotpumpen för saltvatten och skaffa en ny ankarvinsch eftersom den gamla packade ihop p.g.a. korrosion förra säsongen. När vi lämnade Grenada fick vi dra upp kätting och ankare för hand. Men det gick faktiskt oväntat bra. Att byta generator och fotpump gick utan problem. Vi hittade också en ny vinsch av märket Lofrans på skeppshandeln Budget Marine. Capstan-hjulet var dock inte för vår dimension på kätting (8 mm). Man sa dock att det fanns en capstan med rätt dimension på lager. Så vi betalade. Sedan meddelade man att en capstan för 8 mm kätting måste skickas efter från St.Maarten, men det skulle bara ta några dagar. Det tog sex veckor innan vi fick rätt capstan! Under tiden låg vi på land och det var ovanligt hett. Som tur var kunde vi hyra en air condition-enhet från varvet som gjorde temperaturen i båten uthärdlig.

 

Det finns mycket att göra på Trinidad, så det led ingen nöd på oss, men vi kom inte iväg som planerat. Vår vän Dougla som alltid skjutsar oss i sin bil var som vanligt till stor hjälp. Han känner allt och alla på Trinidad och även på Tobago. Men hans bil hade nu blivit allt skraltigare och gick ofta sönder här och var. Istället för att hålla på att reparera så hjälpte vi Dougla att skaffa en ny bil, en begagnad Nissan Almera med A/C. Så nu hade vi A/C både i båten och bilen. När vi väl fått ankarvinschen installerad var det bara någon vecka till jul. Vi seglade 80 sjömil norrut till vårt tillhåll Hog Island, Grenada, där vi firade jul och nyår med alla gamla bekanta. Under mellandagarna ägde två piratattacker rum mellan Trinidad och Grenada. Det var folk i små öppna fiskebåtar från Venezuela som hotade besättningarna på segelbåtar med vapen och tog allt löst ombord inklusive mat och gamla kläder. Folk har ingenting i Venezuela och är desperata. När vi sedan seglade tillbaka till Trinidad för att var med på karnevalen var det lite nervöst. Vi seglade som vanligt över natten, men denna gång med släckta lanternor och längre österut än vanligt. Allt gick bra.

 

Karnevalen var hot, hot, hot som vanligt. Anna spelade inte med något steelband detta år, så vi kunde vara med på mycket mer än bara repetitioner med det band Anna spelar med. Så här skrev vi till våra seglarvänner i det exklusiva sällskapet VSSL (Vi Som Seglar Lite):

 

Vi är mitt uppe i karnevalssäsongen här på Trinidad. Själva karnevalsdagarna är bara som toppen på isberget. Det mesta äger rum månaden innan karnevalen. I de många verkstäderna för tillverkning av karnevalsdräkter jobbas det kvällar och nätter. De kallas mas camps (mas är en förkortning av masquerade). Varje carnival band (karnevalsgrupp) har ett mas camp. Det anordnas jättelika fêtes (party på franskkreolska). Och så tävlingar i massor. Tävlingar i stickfight (dueller med käppar till ackompanjemang av kalinda, sång i afrikansk stil till trummor), tävlingar i calypso, soca och steelbands i olika kategorier. I förrgår var vi på uttagningstävling för karnevalsbandens kungar och drottningar med ett 80-tal tävlande. Det är enorma kreationer som byggts upp med moderna, lätta material och fiffiga mekaniska lösningar. Man ser ibland knappt personen som bär och manövrerar dräkten. Det är viktigt att den mas player som bär dräkten kan dansa till musiken och få dräktens delar att röra sig i takt med musiken. Vi har varit på ett par calypso-shower, men mest följer vi steelbanden i deras repetitioner på respektive pan yard och den stora steelbandstävlingen Panoramas olika stadier. Det är många kvällar vi kommit hem framåt två på natten. Det är tur vi har många vänner som kan skjutsa oss hem till Chaguaramas för på nätterna finns ingen kollektivtrafik. Vår bäste vän Dougla som alltid brukar skjutsa oss spelar med tre steelband, som alla gått till final, och dessutom i det band som kompar soca-sångerskan Destra. Hon och hennes band har jobb på fêtes över hela Trinidad och nu i helgen även i Venezuela. På måndag ska Dougla till Tobago för att spela med Tobago Buccaneers i Tobagos lokala Panorama på tisdag, så honom ser vi inte till så mycket i dessa tider.

 

Efter karnevalen seglade vi tillbaka till Hog Island för chill out på favoritstället Roger's Beach Bar och umgänge med gänget där. Sedan seglade vi tillbaka till Trinidad för upptagning av Kaiso och hemresa. Det blev bara 350 sjömil denna säsong, men det var länge sedan vi slutade jaga sjömil.

 

 

TRINIDAD - GRENADA - MARTINIQUE IGEN

 

Oktober 2016 - mars 2017

 

Problem med kröken och vindögat

 

Det bröt ut en maskinreparationsbehovsepidemi i Chaguaramas i december. Lasse och Inger på Charlotta, vi, och en massa andra hade plötsligt behov av mekaniker. Vi fick bl.a. hjälpa trinimekanikern Raymond med att översätta delar av en manual till en gammal Scania-disel från svenska till trinidadska. Själva hade vi problem med kröken. Motorn gick varm och larmade efter c:a 20 minuters drift. Det visade sig att avgaskröken var igensatt av korrosion. Den var från 1991 och hade gjort sitt. Att spola kröken var inget gångbart alternativ för oss. Det blev till att beställa ny krök från utlandet och vänta på leverans. Livet utan krök var inte roligt. Men så en dag kom kröken och vi blev glada igen. Efter en liten renovering av pumpen till sötvattenskylningen och ny coolant var motorn helt cool igen. Kylvatten forsade ut med avgaserna. Den lärdom vi drog av detta var att man inte skall spola kröken utan bara skaffa ny.

 

Nästa problem var vinden. Det blåste mycket och från riktningar norr om ost. Till slut kom ett väderfönster. Den 22 december på sen eftermiddag stävade först Charlotta och sedan någon halvtimme senare Kaiso ut genom Boca de monos och satte kurs öster om oljeplattformen Hibiscus. Sjön var ganska hög men vinden OK. Senare ökade vinden något till 10-12 m/s. När farten ökade blev det blötare segling, men inga problem. Kl. 3:40 var vi nästan framme i vid angöringen till Prickly Bay, Grenada. Vi ville inte gå in i mörkret, så vi vände till kontrakurs. Sedan glömde vi bort att vi vänt! Vårt vindroder Mona (Monitor) styrde och vi åt frukost i godan ro. När det ljusnade vid kl. 6 slog det oss att vi hade vänt Då var vi drygt 10 sjömil från Prickly Bay på väg mot Trinidad igen. Vi måste ha mött Charlotta någonstans i mörkret. Det var bara att göra helt om igen. Då mojnade vinden, så vi fick användning av kröken och gick för motor in till ankringen i Prickly Bay där Charlotta redan låg och väntade. Vi hade haft kontakt på SSB-radion, så Lasse och Inger visste att vi var på ingång.

 

Vi hittade en utmärkt julskinka hos den franska slaktaren, Le Boucher, som öppnat butik intill baren i Prickly Bay Marina. Sedan bar det av till en favorit, Hog Island med Rogers bar, och snart kom Charlotta efter. Någon vecka in på det nya året fick vi för oss att vi skulle gå direkt till Ste. Anne, Martinique. Väderprognosen sa ostnordost 5-10 m/s. Men så blev det inte.  Vindögat växlade mellan nordnordväst och nordost, det blåste 10-15 m/s och regnade ordentligt periodvis. En och annan flygfisk hamnade i sittbrunnen. Efter en blöt nattlig kryss gav vi upp och gick 20 sjömil ur kursen in till Admirality Bay, Bequia, och tog igen oss. Nästa dags eftermiddag var prognosen nordost 8-10 m/s. Vi kryssade vidare upp förbi St.Vincent och St. Lucia. Denna gång stämde prognosen.  Vi anlände i gott skick till Ste.Anne.

 

Vi ankrade på den fina ankringen i Ste.Anne där Rosalinda med Janne och Inger ombord redan låg. Vi njöt i en månad av franska patéer, lambigratäng etc. och drack en och annan ti pounch. Den välkryddade kreolska blodkorven, boudin creole, som den lokale slaktaren står och kokar på stranden bredvid fiskmarknaden tycker Krister är jättegod men Anna vill inte smaka.

 

Mot Trinidad igen

 

Efter en skön vistelse i Ste. Anne seglade vi direkt till Grenada där vi återsåg alla gamla vänner. Seglingen de 155 sjömilen gick undan ordentligt. Enda problemet var möte mitt i natten med ett pråmsläp som trasslat in sig i en bomtrålare strax nordväst om Bequia. Det var svårt i mörkret att gissa sig till vad alla lanternor och ljus betydde, men vi klarade oss förbi de intrasslade farkosterna.

 

Efter några dar bar det av till Trinidad för en ny hektisk karnevalssäsong. Vår son Eric var på plats med crew för att filma en dokumentär som så småningom lär dyka upp i SVT. Han var bl.a. ombord på Kaiso och intervjuade oss. Vi tog upp Kaiso på land strax efter karnevalen. Vi hyrde air-condition och kunde leva ett behagligt tempererat liv. Till påsk var det dags för hemfärd.