SEGLING FRÅN VÄN TILL VÄN

 

28 januari - 10 april 2014

 

Klicka här för bilder

 

Vi stannade på St. Martin ett par veckor. PG och Margareta tog med oss i sin bil på en färd runt hela ön. Bl.a. pratade vi med en man som bodde på segelbåten Serenity som spolats upp på stranden i Oyster Bay under en orkan för många år sedan. Han hade varit skeppare på båten när haveriet hände och aldrig övergivit båten så enligt internationell sjörätt hade han rätt att vara på båten även om den stod på land! Vår vattenmakare hade inte fungerat sedan vi kom tillbaka till Kaiso i Ponce. Trots att vi satt i nya filter så stannade vattenmakaren och det stod "Service filter" på displayen. Nu anlitade vi en servicetekniker som helt enkelt kopplade bort givarna från filterhusen och sedan fungerade allt bra igen.

 

När vi lämnade St. Martin tog vi vägen genom den nya bron på holländska sidan som går tvärs över lagunen och sedan ut genom nästa bro till Simpson Bay. När vi kom till första bron öppnades den inte när det var dags, men efter pratande med brovakten på VHF:en så öppnade han och vi hann precis fram till nästa bro innan den öppnades. Där låg flera megayachter som skulle igenom. Vi trängde oss före och la oss i häcken på sista segelbåten i kön. Bakom oss hade vi den enorma fula megayacht som Apple-ägaren Steve Jobs lät bygga just innan han dog (se bilderna). När vi kommit igenom bron och en bit ut i bukten kom Rolf från Dark and Stormy farande i sin jolle för att vinka av oss. Vi kryssade i frisk bris mot den gamla svenskön Saint Barthélemy 25 sjömil ostsydost och kom efter några timmar fram till Gustavia. Dagen därpå var vi iland, klarerade in och såg oss omkring. Stan var sig lik sedan vi senast var där år 2008. Vi gick givetvis till hamnkrogen Le Select och frågade efter förre ägaren Marius Stackelberg, som vi träffade redan 1969. Han fyllde 90 förra året men vi fick veta att han brukade komma till Le Select ibland. Vi sa att vi skulle gå hem till honom och hälsa på. Vi vet ju var han bor. Vi åt lunch och gjorde oss beredda att gå, men då dök Marius upp på krogen. Det blev ett glatt återseende! Vi konstaterade att vi känt varandra i 45 år, halva hans liv.

 

Efter ett par dar lättade vi ankar. Vi hade beslutat att segla förbi St.Kitts, Nevis Montserrat, Antigua och Guadeloupe och gå direkt till Dominica, 180 sjömil. Vi gick från St. Baths på eftermiddagen. Det blev en bra segling över natten, fast vinden dog ut i lä av Guadeloupe på morgonen. Vi hann dock fram till Portsmouth, Dominica, sent på eftermiddagen. Vi tog en av de bojar som boatboys lagt ut. Anna fick skjuts med en boatboy till immigration, så innan skymningen var alla formaliteter ordnade. Vi hade inga Eastern Caribbean dollar, som är den lokala valutan på Dominica och många andra f.d. brittiska öar. Nästa dag var söndag. Någon bankomat där internationella bankkort fungerade fanns inte, så vi fick vänta till måndag med att gå till det lilla samhällets enda bank för att ta ut pengar. På vägen till banken kom en man över gatan och ropade på oss. Vi såg genast att det var Friday, som var vår boatboy 1969. Han var då tolv år gammal och kallades Good Friday, men numera är det bara Friday. Ett till glatt återseende! Senast vi träffades var för sex år sedan. Sedan vi med vissa besvär fått ut pengar, gick vi till Fridays hangout vid mynningen till Indian River där han tar turister på turer uppför floden i sin båt. Där drack vi öl och åt vi god fisk som en tant lagade. Sedan skjutsade Friday oss tvärs över viken till bryggan där vår jolle låg och många boatboys håller till. Där hade vi en fin kväll. Tyvärr blev vår kamera blöt och fungerade inte mer. Därför slutar vår bildserie på Dominica.

 


Vi återsåg inte Friday nästa dag och sedan var det dags att segla vidare söderut till Martinique, där vi via kortvågsradion stämt träff i Fort-de-France med vännerna Pekka och Barbro på Corona AQ. Vi seglade igen över natten de 70 sjömilen med vind på 12-14 m/s i gattet mellan öarna och kom fram på morgonen och ankrade utanför fortet. På de franska öarna är det lätt att klarera in. I Fort-de-France går man bara till skeppshandeln och klarerar in på en dator. När vi kom tillbaka till jollebryggan kom Pekka i sin läckande jolle. De hade just anlänt från en ankringsplats söder om Fort-de-France. Dagen därpå gick vi och åt lunch på marknaden där det finns små restauranter med lokal mat. Anna och jag liksom Pekka åt förstås getstuvning med tillbehör, en favorit i kreolköket, men Barbro höll sig till grönsakerna. Vi konstaterade att vi senast sågs för några år sedan i Finnhamn i Stockholms skärgård.

 

Dagen därpå var det dags för Pekka och Barbro att segla norrut medan vi styrde mot Ste. Anne på Martiniques sydöstra udde. Där hade vi via kortvågen stämt träff med Janne och Inger på Rosalinda. Dom brukar ta upp Rosalinda på Trinidad, men seglar alltid upp till Martinique och ligger i Ste. Anne hela vinterhalvåret. Det är en stor, fin ankringsvik med lugnt vatten och ett litet samhälle och en lång sandstrand där det ligger små restauranter. En bit längre in ligger Le Marin med marinor och båtservice. Martinique tillhör EU, så svenska sjukförmåner m.m. gäller. Utbudet i affärerna är franskt med bl.a. goda ostar och viner. Men priserna är högre än t.ex. på Trinidad. Vi kollade in trakten under långa promenader. Vi åt middag på Rosalinda och Janne och Inger var på Kaiso på sundowner.  Vi hade aldrig varit i Ste. Anne förut, så det var en trevlig ny bekantskap. Vi kommer nog att återvända dit.

 

Från Ste. Anne seglade vi till Marigot Lagoon på St. Lucia 30 sjömil. Där har vi inte varit sedan 1969. Den lilla lagunen är numera bas för charterbåtar och det är ont om plats. Vi hade dock inga svårigheter att få en boj men den kostade 200 kr per natt. Det finns frilansare som har sunkiga bojar och kvittolös tillvaro och så finns det marinans bojar med nummer och kvitto. Vi låg kvittolöst första natten innan vi fattat galoppen och bytte sedan till en boj med nummer på. I Marigot fanns inga vänner men väl i St. Lucias huvudstad Castries. Där finns ett steelband i slummen på Barnard Hill som Krister har haft kontakt med sedan 1958. Kristers kusin Jan som var gnist (telegrafist) på bananbåten Windward Islands (Sahlén-redieriet) köpte 1958 en steel pan gjord av en tonårig grabb kallad Scrub i Castries. Den fick Krister av Jan när han kom hem tillsammans med en inspelning av Scrubs steelband som Jan gjort när dom spelade på kajen för stuveriarbetarna som bar ombord bananstockarna på båten. Telegrafisterna hade en liten bandspelare med 3 tums bandrullar för att spela in väderrapporter m.m. Den steel pan Krister fick var förmodligen den första som kom till Sverige och starten på intresset för västindisk musik. 1969 träffade vi Scrub första gången. Sedan igen 1992 samt då även hans söner, särskilt äldsta sonen Ivan, som var 8 år 1969 och nu tagit över ledningen av bandet. Ivan har vi också träffat genom åren under steelbandsfestivalerna på Trinidad då han varit skipper för deltagande band från St. Lucia. Senast vi besökte Barnard Hill var 2008. Nu när vi kom till Barnard Hill igen hade Ivan just åkt till Trinidad för karnevalen, men Scrub och hans fru och andra medlemmar av storfamiljen var på plats. Det blev ännu ett glatt återseende! Och givetvis trevligt igen!

 

Nästa etapp blev nattsegling igen till Port Elizabeth, Bequia, 70 sjömil. Där har vi också vänner, Lars och Margaret som tidigare hade hotellet i Friendship Bay. De har sålt hotellet och driver nu istället restauranten Devil's Table (samma namn som revet vid infarten) i den nedlagda yachtklubben i nordöstra delen av Admirality Bay. Sonen är kock. Deras dotter Mariella är god vän sedan tonåren med vår svärdotter Jenny. Det blev givetvis svensk toast skagen och köttbullar med lingonsylt och riktigt potatismos. Mums! Efter ett par dagar seglade vi ner till Tyrrel Bay på Carriacou i Grenadinerna, 40 sjömil. Där träffade vi danska vännerna Lisbeth och Christian på Pura Vida. Vi stannade även här bara ett par dagar och seglade sedan vidare till Grenada, 40 sjömil. Först seglade vi till Prickly Bay för att klarera in och sedan till stamstället vid Hog Island, där Lasse och Inger på Charlotta väntade på oss. Dom hade förberett mat så det blev flygande start. Givetvis besökte vi Rogers Bar på stranden och återsåg en rad gamla bekanta, både seglare och folk från trakten och inte minst Roger själv som varje dag kommer ut till den obebodda ön i sin båt och öppnar baren vid 16-tiden. Om han inte kommer får man om man är betrodd servera sig själv och betala senare. Vi var bl.a. med om en jollekonsert. Ett band, Rocky Pontoons, spelade på en ponton för en publik av seglare som kommit dit i sina jollar. Helt galet! Det finns ett videoklipp från konserten här (rulla ner till klippet från 5 mars 2014). Låten heter "On a boat in Grenada" och i slutet av låten syns vi i vår jolle i mitten av jolleskaran (Krister har röd T-shirt). Till Hog Island kom också Jan Guste seglande från Trinidad med sin båt Aliena II. Vi tillhör bägge Lövbergavikens Sjösällskap i Saltsjö-Boo. Jan seglade iväg från Lövbergaviken mot Västindien i juni förra året och vi var då och vinkade av honom. Vi har hållit emailkontakt och stämt träff vid Hog Island.

 

Efter ett par veckor bar det av till Trinidad, också det en nattsegling 80 sjömil. När vi kom fram till Chaguaramas på förmiddagen tog vi en boj för att åka in och klarera in. Bryggan vid passpolis och tull är hopplös att lägga till vid. Då kom vår vän Fast Fred farande i sin jolle och skjutsade oss till inklareringen. Vi hade inga trini-dollar, så han lånade oss pengar till avgifterna. Sedan hjälpte han oss att lägga till vid C-dock på Powerboats där vi beställt plats via email. Det är bra med vänner överallt! Efter ett par dagar tog vi upp Kaiso på land. Så träffade vi förstås en massa fler gamla vänner innan vid tog flyget till Sverige.

 

Läs gärna också vår rapport från seglingen 2008-09 med bilder till samma öar.