SEGLING FRÅN VÄN TILL VÄN
28
januari - 10 april 2014
Vi
stannade på St. Martin ett par veckor. PG och Margareta tog med oss i sin bil
på en färd runt hela ön. Bl.a. pratade vi med en man som bodde på segelbåten
Serenity som spolats upp på stranden i Oyster Bay under en orkan för många år
sedan. Han hade varit skeppare på båten när haveriet hände och aldrig övergivit
båten så enligt internationell sjörätt hade han rätt att vara på båten även om
den stod på land! Vår vattenmakare hade inte fungerat sedan vi kom tillbaka
till Kaiso i Ponce. Trots att vi satt i nya filter så stannade vattenmakaren
och det stod "Service filter" på displayen. Nu anlitade vi en
servicetekniker som helt enkelt kopplade bort givarna från filterhusen och
sedan fungerade allt bra igen.
När
vi lämnade St. Martin tog vi vägen genom den nya bron på holländska sidan som
går tvärs över lagunen och sedan ut genom nästa bro till Simpson Bay. När vi
kom till första bron öppnades den inte när det var dags, men efter pratande med
brovakten på VHF:en så öppnade han och vi hann precis fram till nästa bro innan
den öppnades. Där låg flera megayachter som skulle igenom. Vi trängde oss före
och la oss i häcken på sista segelbåten i kön. Bakom oss hade vi den enorma
fula megayacht som Apple-ägaren Steve Jobs lät bygga just innan han dog (se
bilderna). När vi kommit igenom bron och en bit ut i bukten kom Rolf från Dark
and Stormy farande i sin jolle för att vinka av oss. Vi kryssade i frisk bris
mot den gamla svenskön Saint Barthélemy 25 sjömil ostsydost och kom efter några
timmar fram till Gustavia. Dagen därpå var vi iland, klarerade in och såg oss
omkring. Stan var sig lik sedan vi senast var där år 2008. Vi gick givetvis
till hamnkrogen Le Select och frågade efter förre ägaren Marius Stackelberg,
som vi träffade redan 1969. Han fyllde 90 förra året men vi fick veta att han
brukade komma till Le Select ibland. Vi sa att vi skulle gå hem till honom och
hälsa på. Vi vet ju var han bor. Vi åt lunch och gjorde oss beredda att gå, men
då dök Marius upp på krogen. Det blev ett glatt återseende! Vi konstaterade att
vi känt varandra i 45 år, halva hans liv.
Efter
ett par dar lättade vi ankar. Vi hade beslutat att segla förbi St.Kitts, Nevis
Montserrat, Antigua och Guadeloupe och gå direkt till Dominica, 180 sjömil. Vi
gick från St. Baths på eftermiddagen. Det blev en bra segling över natten, fast
vinden dog ut i lä av Guadeloupe på morgonen. Vi hann dock fram till
Portsmouth, Dominica, sent på eftermiddagen. Vi tog en av de bojar som boatboys
lagt ut. Anna fick skjuts med en boatboy till immigration, så innan skymningen
var alla formaliteter ordnade. Vi hade inga Eastern Caribbean dollar, som är den
lokala valutan på Dominica och många andra f.d. brittiska öar. Nästa dag var
söndag. Någon bankomat där internationella bankkort fungerade fanns inte, så vi
fick vänta till måndag med att gå till det lilla samhällets enda bank för att
ta ut pengar. På vägen till banken kom en man över gatan och ropade på oss. Vi
såg genast att det var Friday, som var vår boatboy 1969. Han var då tolv år
gammal och kallades Good Friday, men numera är det bara Friday. Ett till glatt
återseende! Senast vi träffades var för sex år sedan. Sedan vi med vissa besvär
fått ut pengar, gick vi till Fridays hangout vid mynningen till Indian River
där han tar turister på turer uppför floden i sin båt. Där drack vi öl och åt
vi god fisk som en tant lagade. Sedan skjutsade Friday oss tvärs över viken
till bryggan där vår jolle låg och många boatboys håller till. Där hade vi en
fin kväll. Tyvärr blev vår kamera blöt och fungerade inte mer. Därför slutar
vår bildserie på Dominica.
Vi återsåg inte Friday nästa dag och sedan var det dags att segla vidare
söderut till Martinique, där vi via kortvågsradion stämt träff i Fort-de-France
med vännerna Pekka och Barbro på Corona AQ. Vi seglade igen över natten de 70
sjömilen med vind på 12-14 m/s i gattet mellan öarna och kom fram på morgonen och
ankrade utanför fortet. På de franska öarna är det lätt att klarera in. I
Fort-de-France går man bara till skeppshandeln och klarerar in på en dator. När
vi kom tillbaka till jollebryggan kom Pekka i sin läckande jolle. De hade just
anlänt från en ankringsplats söder om Fort-de-France. Dagen därpå gick vi och
åt lunch på marknaden där det finns små restauranter med lokal mat. Anna och
jag liksom Pekka åt förstås getstuvning med tillbehör, en favorit i kreolköket,
men Barbro höll sig till grönsakerna. Vi konstaterade att vi senast sågs för
några år sedan i Finnhamn i Stockholms skärgård.
Dagen
därpå var det dags för Pekka och Barbro att segla norrut medan vi styrde mot
Ste. Anne på Martiniques sydöstra udde. Där hade vi via kortvågen stämt träff
med Janne och Inger på Rosalinda. Dom brukar ta upp Rosalinda på Trinidad, men
seglar alltid upp till Martinique och ligger i Ste. Anne hela vinterhalvåret.
Det är en stor, fin ankringsvik med lugnt vatten och ett litet samhälle och en
lång sandstrand där det ligger små restauranter. En bit längre in ligger Le
Marin med marinor och båtservice. Martinique tillhör EU, så svenska
sjukförmåner m.m. gäller. Utbudet i affärerna är franskt med bl.a. goda ostar
och viner. Men priserna är högre än t.ex. på Trinidad. Vi kollade in trakten
under långa promenader. Vi åt middag på Rosalinda och Janne och Inger var på
Kaiso på sundowner. Vi hade aldrig varit
i Ste. Anne förut, så det var en trevlig ny bekantskap. Vi kommer nog att
återvända dit.
Från
Ste. Anne seglade vi till Marigot Lagoon på St. Lucia 30 sjömil. Där har vi
inte varit sedan 1969. Den lilla lagunen är numera bas för charterbåtar och det
är ont om plats. Vi hade dock inga svårigheter att få en boj men den kostade
200 kr per natt. Det finns frilansare som har sunkiga bojar och kvittolös
tillvaro och så finns det marinans bojar med nummer och kvitto. Vi låg
kvittolöst första natten innan vi fattat galoppen och bytte sedan till en boj
med nummer på. I Marigot fanns inga vänner men väl i St. Lucias huvudstad
Castries. Där finns ett steelband i slummen på Barnard Hill som Krister har
haft kontakt med sedan 1958. Kristers kusin Jan som var gnist (telegrafist) på
bananbåten Windward Islands (Sahlén-redieriet) köpte 1958 en steel pan gjord av
en tonårig grabb kallad Scrub i Castries. Den fick Krister av Jan när han kom
hem tillsammans med en inspelning av Scrubs steelband som Jan gjort när dom
spelade på kajen för stuveriarbetarna som bar ombord bananstockarna på båten.
Telegrafisterna hade en liten bandspelare med 3 tums bandrullar för att spela
in väderrapporter m.m. Den steel pan Krister fick var förmodligen den första
som kom till Sverige och starten på intresset för västindisk musik. 1969
träffade vi Scrub första gången. Sedan igen 1992 samt då även hans söner,
särskilt äldsta sonen Ivan, som var 8 år 1969 och nu tagit över ledningen av
bandet. Ivan har vi också träffat genom åren under steelbandsfestivalerna på
Trinidad då han varit skipper för deltagande band från St. Lucia. Senast vi
besökte Barnard Hill var 2008. Nu när vi kom till Barnard Hill igen hade Ivan
just åkt till Trinidad för karnevalen, men Scrub och hans fru och andra
medlemmar av storfamiljen var på plats. Det blev ännu ett glatt återseende! Och
givetvis trevligt igen!
Nästa
etapp blev nattsegling igen till Port Elizabeth, Bequia, 70 sjömil. Där har vi
också vänner, Lars och Margaret som tidigare hade hotellet i Friendship Bay. De
har sålt hotellet och driver nu istället restauranten Devil's Table (samma namn
som revet vid infarten) i den nedlagda yachtklubben i nordöstra delen av
Admirality Bay. Sonen är kock. Deras dotter Mariella är god vän sedan tonåren
med vår svärdotter Jenny. Det blev givetvis svensk toast skagen och köttbullar
med lingonsylt och riktigt potatismos. Mums! Efter ett par dagar seglade vi ner
till Tyrrel Bay på Carriacou i Grenadinerna, 40 sjömil. Där träffade vi danska
vännerna Lisbeth och Christian på Pura Vida. Vi stannade även här bara ett par
dagar och seglade sedan vidare till Grenada, 40 sjömil. Först seglade vi till
Prickly Bay för att klarera in och sedan till stamstället vid Hog Island, där
Lasse och Inger på Charlotta väntade på oss. Dom hade förberett mat så det blev
flygande start. Givetvis besökte vi Rogers Bar på stranden och återsåg en rad
gamla bekanta, både seglare och folk från trakten och inte minst Roger själv
som varje dag kommer ut till den obebodda ön i sin båt och öppnar baren vid
16-tiden. Om han inte kommer får man om man är betrodd servera sig själv och
betala senare. Vi var bl.a. med om en jollekonsert. Ett band, Rocky Pontoons,
spelade på en ponton för en publik av seglare som kommit dit i sina jollar.
Helt galet! Det finns ett videoklipp från konserten här
(rulla ner till klippet från 5 mars 2014). Låten heter "On a boat in
Grenada" och i slutet av låten syns vi i vår jolle i mitten av jolleskaran
(Krister har röd T-shirt). Till Hog Island kom också Jan Guste seglande från
Trinidad med sin båt Aliena II. Vi tillhör bägge Lövbergavikens Sjösällskap i
Saltsjö-Boo. Jan seglade iväg från Lövbergaviken mot Västindien i juni förra
året och vi var då och vinkade av honom. Vi har hållit emailkontakt och stämt
träff vid Hog Island.
Efter
ett par veckor bar det av till Trinidad, också det en nattsegling 80 sjömil.
När vi kom fram till Chaguaramas på förmiddagen tog vi en boj för att åka in
och klarera in. Bryggan vid passpolis och tull är hopplös att lägga till vid.
Då kom vår vän Fast Fred farande i sin jolle och skjutsade oss till
inklareringen. Vi hade inga trini-dollar, så han lånade oss pengar till
avgifterna. Sedan hjälpte han oss att lägga till vid C-dock på Powerboats där
vi beställt plats via email. Det är bra med vänner överallt! Efter ett par
dagar tog vi upp Kaiso på land. Så träffade vi förstås en massa fler gamla
vänner innan vid tog flyget till Sverige.
Läs
gärna också vår rapport
från seglingen 2008-09 med bilder till samma öar.