Cartagena de Indias och Cholón, Colombia

Februari - april 2011

Morgonen den 2 februari tog vi ut 400000 pesos i en bankomat. Man blir lite snurrig med såna summor. Men 1000 pesos är bara c:a 3:40 kr. Så det behövs hundratusentals. I Colombia får man inte klarera in själv utan måste göra det via en agent. Arne och Sylvia på Chiquitita rekommenderade tysken Manfred, så han fick våra pass och papper. Han fixade det hela och tog 150000 för jobbet.

Första kvällen var vi på happy hour på en pizzeria där seglare träffas på onsdagar. Det låg flera svenska båtar för ankar och vid Club Nauticos brygga, också några som vi träffat tidigare. Anders på Spray, Arne och Sylvia på Chiquitita, Christer och Angelika på Circe, men också nya bekanta som PG på Tahona och Peter på Harmony. Det kom också en svensk f.d. seglare, Johan, som fastnat här och gift sig, Han hade familjen, fru och två barn med sig. En av dagens nyheter var att en svensk seglare som är ihop med en colombiansk tjej skulle teckna en sjukförsäkring. Hon tog med honom till ett kontor och han skrev på papper. Efteråt fick han veta att han inte bara tecknat försäkring utan också blivit gift! Så kan det gå!

Det är en salig blandning av gammalt och nytt i Cartagena. Bland skyskraporna finns åsnekärror. I många gathörn står någon med två-tre gamla mobiltelefoner som man kan ringa ett lokalsamtal på för 200 pesos. Man kan kalla det privatiserade telefonkiosker. Det är säkert att vara ute på stan även på kvällarna. Gamla stadsdelen är mycket trevlig med en massa små ställen. Första fredagskvällen tog vänner med oss till uteserveringen Donde Fidel, där en massa gatuartister avlöste varandra på gatan framför serveringen. Allt från dansgrupper till clowner. Efter sitt framträdande gick de runt med hatten bland borden och fick lite pengar. Vi var också på Havana Café och lyssnade på ett charanga-band. Violinisten hade en el-fiol med sladdlös mikrofon. Vi hade sällskap med bl.a. Otto, som solodansat i Michael Jackson-stil som gatuartist vid Donde Fidel. Anna och han dansade på gatan utanför Café Havana, för vakten ville inte släppa in Otto. Då kom violinisten ut på gatan och drog världens solo för Anna och Otto med fullt drag i högtalarna inne på caféet.

Det finns många radiostationer och några spelar enbart dragspelsmusik, särskilt den populära genren vallenato. Polisen har en egen radiostation med bra latinomusik.

Att ta sig runt i stan är inget problem. Taxi inom stan kostar 5000 pesos (c:a 17 kronor) oavsett var man åker och det vimlar av taxibilar. Ett ställe som seglare besöker är Home Center, ett gigantiskt Clas Ohlsson. Där har vi bl.a. köpt solcellsdriven trädgårdslykta med skymningsrelä för 35 kronor som vi sedan haft som ankarlanterna.

Vi var en kväll på tysken Stefans restaurant och drack bayerskt öl, åt korv med surkål och såg superball, finalen i amerikanska fotbollsligan, tillsammans med ett gäng amerikaner. Green Bay Packers vann över Steelers från Pittsburg. Stort hullaballooo. Det fanns lederhosen och bilder på Bayerns siste kung Ludwig II på väggarna och kreolskan som serverade hade bayersk folkdräkt!

Vattnet på ankringen vid Club Nautico är ganska skitigt, så efter ett par veckor hängde vi på Peter på Harmony och Anders på Spray och drog till lagunen Cholón, som ligger innanför korallrev norr om Isla Baru 20 sjömil söder om Cartagena. Det är rätt knepigt att ta sig in och ut ur Cholón. Man måste gå ett par sjömil över ett korallrev med c:a 3 meters djup om man går på rätt ställen. Sedan genom en ränna på ostsidan av inloppet till lagunen vid sidan av ett grunt rev. Väl inne är det omkring 5 meter djupt. Lagunen är ganska stor, 2 sjömil lång i ost-västlig riktning och en halv sjömil bred. Gott om plats att ankra. Stränderna består mest av mangrove och lite sandområden. I lagunen finns flera öar med lyxvillor på. En ö heter Trinidad. Det finns en liten affär med några få varor, bensin och vatten och så Robert på konverterade räktrålaren Manatee, som gått i land och byggt ett hus på en kulle. han kallar huset Crow’s Nest. Robert och hans anställde Johnny kan fixa allt.

Isla Baru är egentligen en lång halvö med orten Baru i sydvästra hörnet. Dit kan man fara med jollen från Cholón. Vi gjorde med vår långsamma jolle färden på 45 minuter. Men även om man har en planande jolle kan man långa sträckor inte köra så fort eftersom rutten bitvis går genom kanaler som huggits genom mangroven. Kanalerna är helt övervuxna så det rör sig i själva verket om tunnlar. Man tittar ängsligt i ”taket” efter ormar etc. I Baru finns flera livsmedelsaffärer, en liten restaurant och t.o.m. en bankomat. På gatorna springer grisar och åsnor släpar på vattentunnor. I Cholón är det god ankarbotten, sjöbris på eftermiddag och kväll men ingen sjö. Gott om fåglar och fisk men inga myggor. Man kan fiska själv, vilket vi gjorde med framgång. Men man kan också köpa hummer, räkor, fisk och smycken av korall från ortsbefolkningen. De kommer paddlande i urholkade trästammar eller de mer moderna på vindsurfingbrädor. Robert ordnar lyckliga timmen ungefär varannan dag för de sju-åtta båtar som vanligen ligger i lagunen.

Vi har varit med om många karnevaler i Västindien och på andra håll. Karnevalen på Trinidad har vi upplevt minst 20 gånger. Därför måste vi förstås också vara med om karnevalen i Barranquilla, ett par timmars bussresa från Cartagena. Vi åkte dit med goda vänner från Sverige, Christina och Bosse Ståldal, som har en son, Pelle, som var dagiskamrat till vår son Eric, och är gift med en colombianska, Ximena. Pelle och Ximena bor i Medellin. Christina och Bosse var på besök hos dom.

Vi lämnade ankringsplatsen för en plats vid bryggan i Club Nautico innan vi åkte på karnevalen. Vi vågade inte lämna båten för ankar. Vi har inte draggat för vårt deltaankare sitter i regel bra, men andra har varit på drift på ankringsplatsen, bl.a. en stor motorbåt som skadade flera andra båtar.

Det är inte helg på måndagen och tisdagen som på Trinidad så karnevalen ägde i huvudsak rum på lördag och söndag 5-6 mars. Den var i form av parader längs en gata, mest mellan kravallstaket. Det var lite svårt att komma till och se något, för det var mycket folk igång. Det fanns "palacos" (täckta områden) med sittplatser men de var utsålda i förväg. Fast vi kom in på ett palacio på lördagen tack vare Ximenas morbror och på söndagen stod vi på stolar i bakkanten av ett palacio. På lördagen var temat Batalla de Flores med det mest blommor och vackra dräkter och dansgrupper. På söndagen Gran Parada de Tradición med mer burleska grejor, djävlar, gorillor etc. men också plattformar på hjul med tablåer som var kommentarer till aktuella händelser. På en plattform satt t.ex. ungdomar och hängde på parksoffor under Barranquillas slogan "Ciudad de oportunidad" (Möjligheternas stad). Dräkterna var inte så storslagna som på Trinidad utan antingen traditionella lokala karnevals- och dansdräkter eller bikinis av Rio-typ. Nästan ingen musik i högtalare utan akustisk musik med trummor och blåsinstrument, mycket cumbia, men också en hoppig musik som bara kallades karnevalsmusik och en nyare musik, chopeta, som liknar soca från Trinidad ganska mycket och nog är influerad av soca. På kvällarna var det party över hela stan med högtalare och dj:s utanför butiker och barer.

Vi blev guidade på lördagen av Ximenas morbror och hans familj. På söndagen klarade vi oss själva. Vi bodde på ett litet hotell och var kvar till eftermiddagen på måndagen och gick på Museo Caribe, som hade mycket elektronik och lite föremål, men intressant information. Vi tog en minibuss till Cartagena och kom tillbaka vid sex-tiden på måndagskvällen. Då blev vi mottagna av Sylvia på Chiquitita med ärtsoppa och semlor! Underbart! Anna hade blivit förkyld av lufkonditioneringen på hotellrummet. Vi blandade lite rom med brunt socker och lime och fick på så sätt varm punsch till ärtsoppan. Perfekt medicin! Christina och Bosse hade dessutom haft med sig kaviar, messmör och knäckebröd som vår dotter Åsa Skickat med från Sverige. Så vi var väl försedda med svensk mat.

Efter karnevalen hade vi behov av lugn och ro så vi seglade ner till Cholón igen. Där stannade vi 10 dagar.

Sedan var det dags att segla tillbaka till Cartagena och förbereda upptagning av Kaiso på Manzanillo Marina som ligger en bit utanför stan, men med täta bussturer till centrum. Biljetten kostar drygt 4 kr. Manzanillo är en ganska liten marina jämfört med dom på Trinidad. Men den verkar välskött och säker. Flera andra svenskar har lämnat sina båtar på Manzanillo och rekommenderat dom. Det var en slingrig och grund led som ledde till Manzanillo. Vi kom dock fram utan missöden. Den 30 mars lyftes Kaiso upp och sattes på land. De senaste dagarna har vi putsat rost, rengjort ankarkätting, tvättat båten utvändigt och invändigt etc. etc. Vi har också köpt presenningar på Home Center och ska försöka rigga upp en täckning så vårt teakdäck inte far illa. Det hela är under kontroll, men det är en hel del kvar att pula med innan planet går om några dagar.