Grenada, Bonaire, Curacao

Januari 2011

Efter inklarering 7 januari i Prickly Bay, Grenada, flyttade vi snart till favoritplatsen Hog Island. Det blev ett glatt återseende när vi träffade Roger och andra bekanta sedan tidigare besök på Roger lilla bar på stranden. Vi var i Woburn och åt lunch med Lasse och Inger på Charlotta på Little Dipper och besökte Whisper Cove Marina, där vi stämt möte med Kenda, systerdotter till Pie som vår dotter Åsa är tillsammans med. Vi pratade en trevlig stund med henne och hennes man. Det finns annars inte mycket annat att göra vid Hog Island än att bada och gå på Rogers bar. Annars får man ta bussen till stan St. Georges, men man bör först ta reda på om det ligger kryssningsfartyg i hamnen för då vimlar stan av amerikanska turister.

Lördagen den 15 januari var det dags att klarera ut och styra mot Bonaire. Det blev en ganska smärtfri segeltur i lagom ostlig vind 8-10 m/s men med lite joxig korssjö ibland, vilket gjorde det svårt att ligga på plattläns. Vi avverkade de 409 sjömilen på exakt tre dygn. Den 18 januari fiskade vi upp linorna till en av de kommunala bojarna i Kralendijk. Hela Bonaire är naturreservat och man får inte ankra någonstans för att inte korallerna skall bli förstörda. Men det är gott om kommunala bojar utanför den långa strandpromenaden. Det kostar dock 10 US-dollar per dygn att ligga vid en boj, så det är inte gratis. Bonaire tillhör Nederländska Antillerna, men har sedan 1 oktober förra året ganska mycket självstyre. Bl.a. har man beslutat att enbart använda US-dollar som lokal valuta. Vattnet är kristallklart med stort siktdjup och färggranna korallrevsfiskar simmade under Kaiso.

Nästa dag tog vi jollen till en brygga där Karels restaurant låg. Vi gick till tullen ett hundratal meter bort. Tullaren ringde efter passpolisen och inklareringen gick snabbt och smidigt. Sedan gick vi till marinan för att betala avgiften för bojen. När vi återvände till jollen låg den under bryggan. Vi drog fram den, gick i och startade motorn, men när vi skulle lägga växeln på ”forward” så var växelspaken borta. Den hade brutits av under bryggan. Vi hade dock ett otroligt flyt med reparationen av utombordsmotorn. Vi frågade en oldtimer. Han skakade på huvudet och sa detta kan ta lång tid men sa att vi skulle gå till en filial till Budget Marine som finns på ön. Vi hade köpt motorn på Budget Marine på Trinidad. Givetvis hade dom inte en så udda reservdel på Bonaire. Men chefen för affären var på St. Maarten där huvudbutiken och lagret finns. Han kunde ta med växelspaken på planet tillbaka, så den kom nästa dag. Sedan ringde en tant i butiken efter en mekaniker som skulle sätta dit spaken på motorn. Han kom och hämtade motorn vid en brygga och tog den till affären. Vi måste ro och lägga jollen vid en annan brygga och sedan gå till affären. När vi kom dit hade Eddie, som han hette, nästan blivit färdig med jobbet. Det visade sig att han var fiskare och släkting till tanten i butiken. Han ville inte ha något betalt, så vi fick bara betala för reservdelen, 37 US-dollar. Så var utbordarn OK igen.

Kralendijk är ingen stor stad och på ett par timmar har man sett hela stan. Men det är en mysig stad med färgglada hus. Vi promenerade mycket de närmaste dagarna. Det finns t.o.m. bikers på Bonair och en motorcykelaffär som säljer Harley Davidson. Bikers rusade sina motorcyklar på kvällarna så det dånade över hela stan. Biker’s Pub låg rakt innanför bojen där Kaiso låg, så vi fick motorkonsert varje kväll.

Söndag 23 jauari kl. 4:30 på morgonen kastade vi loss och styrde mot Curacao. Vi gick in genom det smala sundet till Spaanse Water strax efter kl.12 efter en bekväm segling på 38 sjömil. Spaanse Water är ett väl skyddat innanhav där spanska flottan hade sin bas på 15-16-hundratalet. Gott om plats att ankra. Måndag morgon tog vi jollen till fiskebåtshamnen och klev på bussen till Willemstadt för att klarera in. Busschauffören tog emot 2 US-dollars för biljetten trots att valutan på Curacao är nederländska antillernas floriner (NAF), en valuta som inte går att använda någon annanstans, inte ens på grannön Aruba, som har egen valuta. Trots att det står floriner på mynt och sedlar kallar alla det för guilder. Bussresan tar c:a 30 minuter. Väl i Willemstadt skulle vi klarera in.

Det visade sig vara en pärs att klarera in på Curacao. Vi slog följe med spanjoren Francisco som seglat in och ankrat bredvid Kaiso kvällen innan. Vi fick upplysningen att passpolisen flyttat nyligen och blev satta på en buss en halvtimme ut från Willemstadt. Där låg mycket riktigt ett stort immigration-kontor, men det var stället man skulle gå till för att hämta ut pass eller om man ville förlänga sitt visum. Dom stämplade inga nyanländas pass. Väntan på buss tillbaka till stan och besök hos tullen. Inga problem där. Tullaren sa att immigration låg på andra sidan flytbron över inloppet till hamnen ner till höger. Det var bara att fråga vakten i Hotel Otrabanda. Vakten visste inte var immigration låg. Vi gick till en polisstation. Dom visste inte heller. Vi fick en karta av någon på ett café. Huset som var markerat på kartan visade sig vara Registrar's Office. De sa att vi skulle ta en taxi till hamnpolisen. Det var väldigt ont om taxi, men till slut fick vi tag i en som körde oss över högbron till Harbour Master's Office. Fel ställe. Tillbaka över bron och runt berget till udden vid oljehamnen. Där låg Hafen-immigration. Äntligen rätt ställe. Det hela hade nyligen flyttats dit. Vi fick stämplar i passet och kunde gå till ett annat kontor i närheten för att betala USD 10 i ankringsavgift. Taxin väntade och tog oss tillbaka. Det tog nästan hela dagen.

Willemstadt är större än Kralendijk, men ändå ingen stor ort. Pampigt centrum med praktbyggnader och stadsmur ikring. Karibiens största slavmarknad låg här så stan var rik på den tiden. I utkanten ligger små träkåkar, ursprungligen slavbostäder. Slaveriet avskaffades 1863.

Det finns många bra restauranter i stan. Vi hittade en med de godaste friterade bläckfiskarna vi ätit. Det var hela små bläckfiskar, knaprigt friterade och väl kryddat. Restaurantens bord var på en brygga,som hängde utanför stadsmuren. Man kunde mata både sjöormar, krabbor och hajar med matrester.

Numera finns förutom orange, blå och grön även vit och röd curacao-likör samt choklad, kaffe och romrussin-varianter! Så det finns mycket sötslisk att välja på. Vi var på studiebesök på stället där dom blandar till det hela.

Språket på Bonaire och Curacao kallas papiemento och är liksom befolkningen en otrolig blandning av holländska, spanska, franska, afrikanska språk, lite indonesiska m.m. Det går att förstå när man läser det om man kan några av dessa språk, men när folk pratar är det omöjligt att förstå. Som tur är kan många spanska eller engelska.

Lördag 29 januari vid kl.10 drog vi upp ankaret för att segla till Cartagena i Colombia drygt 500 sjömil bort. Väderprognosen var bra med ostnordostlig vind på drygt 10 m/s. Så blev det de två första dygnen. Vi länsade med bara en del av genuafocken uppe. Den colombianska kusten med utlöpare av Anderna är dock ett ökänt blåshål bland seglare. Passagen räknas som en av de fem värsta i världen. Prognosen visade också på mer vind närmare Cartagena. Men tredje dygnet ökade vinden ordentligt till 18-20 m/s. Vågorna växte till över 5 meters höjd. Vi hade ytterst lite av genuan ute och det gick ändå undan värre. Vårt vindroder skötte sig bra. När man såg vågbergen akterut trodde man att man skulle bli dränkt men Kaiso gungade lätt upp även på de största vågorna. Förutom en del skvätt så fick vi bara in vatten i sittbrunnen två gånger på ett och ett halvt dygn med detta väder.

Tisdag 1 februari i skymningen närmade vi oss mynningen av Boca Chica, inseglingen till Cartagena. Vi såg en skyline i diset med massor av skyskrapor. Såg ut som Manhattan. Här avtog vind och sjö. Vi fick radiokontakt med Arne, Sylvia och Anders på svenska båtarna Chiquitita och Spray som låg i Club Nautico inne i Cartagena. Av dom fick vi anvisningar hur vi skulle ta oss genom det ganska smala sundet i mörkret in i den stora lagunen och sedan följa den slingrande bojade leden till Club Nautico. Det gick bra och vi gick för motor i lagunen de sista 6 sjömilen till Club Nautico och ankrade vid 21-tiden. Vi hade avverkat 512 sjömil på tre och ett halvt dygn med en medelfart på 6.1 knop med enbart revad genuafock. Våra kortvågsradiokontakter SM5DXJ Mats i Spånga och SM4DLS Gustav i Dalarna, som vi pratat med varje morgon utom den sista, undrade om vi flugit sista dygnet när Sylvia på Chiquitita meddelade dom att vi var nästan framme. Men Povel Ramel hade fel. Vägen från Curacao gyngar mer än vägen till Curacao.

När vi ankrat klart kom Arne och Sylvia ut med sin jolle med rom och mackor. Det är bra att ha sådana vänner!