St. Lucia till Trinidad

19-22.12 Vi köpte en ny lampa till navigationsljusen i masttoppen som hade slocknat i slutet på seglingen över Atlanten. Krister vinschade upp Anna i båtsmansstolen till masttoppen där hon bytte lampan. Hon kunde också ta ner spinnackerfallet, som satt kvar i masttoppen sedan fallhaken hade raknat. På tisdagseftermiddagen var det workshop med lokala danser, bl.a. quadrille, till levande musik med ett violin band, d.v.s. fiol, banjo, gitarr, shakshak (maracas). Dom spelade samma repertoar som de band vi spelade in på St.Lucia 1969, fast nu hade dom en gitarr som spelade basstämman. Då spelades den på ett meterlångt bamburör, s.k. boom boom.

På onsdagen hörde vi på föredrag om kryssning i Karibien som hölls av Chris Doyle som skrivit sailing guides för området. Där fick vi en del bra tips. På eftermiddagen var vi på utflykt till Castries. Vi var bl.a. på panyarden på Barnard Hill. Ivan var inte hemma, men vi träffade Scrub och hans fru, d.v.s. Ivans pappa och mamma. Scrub har rökt sönder sin hjärna, men han verkade känna igen oss och gav oss en av sina underliga teckningar gjord på baksidan av en valaffisch för United Workers Party som vann valet som hölls på St. Lucia i mitten av december. På kvällen var det hålligång på Heineken New Moon Party på St. LuciaYacht Club. Nästa dag var det prisutdelning för ARC. Vi fick förstås inget pris. Vi hade kommit 10:a i vår klass med 21 båtar. Det fanns ett pris för äldsta skipper som gick till en 71-åring. Det fanns också ett för yngsta kvinnliga skipper, men inget för äldsta kvinnliga skipper. Det hade Anna i så fall fått. I samband med prisutdelningen spelade flera band. Vi dansade till efter midnatt.

På torsdagen hämtade vi ut gasolflaskan som vi lämnat till fyllning, tankade diesel och klarerade ut. Vi hann också höra ett till steelband i början på "The ARC Jam" som skulle pågå hela kvällen. Men vi orkade inte ett party till, så vi åkte ut och ankrade i bukten utanför hamnen.

23-25.12 Vid fyratiden på morgonen lättade vi ankar och styrde mot Bequia, den nordligaste ön i Grenadinerna, 65 sjömil bort. Där samlas skandinaviska seglare för julfirande. Det blåste dåligt utmed St. Lucias kust, men sedan fick vi frisk passadvind även på läsidan av St. Vincent. I sundet mellan St. Lucia och St. Vincent var sjön ganska hög och Anna blev blöt när vatten kom in i sittbrunn. När vi närmade oss Bequia hade det blivit mörkt och vi fick ett par ordentliga squalls. Det var dock inga problem att segla in i Admirality Bay och ankra utanför Princess Margaret Beach. Det blåste kulingstyrka under natten och ösregnade tidvis, men ankaret satt bra.

På julafton ringde vi till barnen kl. 7 lokal tid. Efter som svensk tid är fem timmar senare satt dom alla och åt jullunch hos Åsa, så vi kunde nå alla med ett enda samtal. Hela tiden medan vi pratade i telefon cirklade en haj omkring båten. Sedan flyttade vi längre in i viken mot Port Elisabeth. Vi fick ankra om ett par gånger innan ankaret tog. Anna åkte iland med en vattentaxi och klarerade in. Ett problem med att segla här är att man kommer till ett nytt land så fort man flyttar sig och får klarera in och ut hela tiden. På eftermiddagen var vi på glöggfest med julsånger hos norskan Mariann som bott på Bequia sedan norrmännen hade en valfångarstation och trankokeri på ön. Den var just nedlagd när vi var här första gången 1969. Men då fångade man fortfarande val här med handharpun från små segelbåtar. Vi minns hur dom höll på att stycka en stor val här på stranden. Man får fortfarande enligt den internationella konventionen fånga fyra valar om året med traditionella metoder, men det finns inte många kvar som kan konsten. På julaftonens kväll hade någon ordnat ett grillparty på stranden för skandinaverna. Man tog med sig dricka och kunde köpa grillat med tilltugg. Det blev riktigt festligt i det varma mörkret med flambeaus (behållare med fotogen och veke) som enda ljus. Vi hittade också tillbaka till Kaiso med jollen i mörkret utan större problem. Det var många båtar som låg för ankar utan några ljus.

På juldagen tog vi det lugnt. Framåt eftermiddagen tog vi en promenad i den lilla lugna byn och inköp av bananer, lime och tomater på marknaden som var igång trots att det var juldag. Allt annat var stängt.

26-29.12 På förmiddagen seglade vi runt Bequia till Friendship Bay på södra sidan. Här har Lars och Margit Abrahamson Friendship Bay Hotel. Sonen Erics Jenny är kompis med dottern Mariella och Eric och Jenny ska till henne på nyårsafton. Vi träffade Margit vid middagen på restauranten, som hade utmärkt mat och svensk kock. Hans Johansson som seglade ARC:en på Bluesette och nu var ute med familj och släkt i en charterbåt bjöd på kalaset. Friendship Bay svarar bra upp mot bilden av det karibiska paradiset med palmprydd strand, korallrev etc. Dyningen rullade dock in över revet och fick båten att gunga, men det var inget mot Atlanten.

Dagen därpå seglade vi till Union Island och kom fram framåt skymningen. Det blåste ordentligt i Clifton Bay, men ett långt korallrev skyddade från alla vågor. Vi ankrade i sjölä om revet. Ankaret tog bra direkt, trots att en boat boy sa att det var dålig ankarbotten och försökte få oss att betala för en boj. Vi hade dock blivit varnade för att bojarna här ofta börjar dragga med förödande konsekvenser, så vi föredrog vår pålitliga ankare. Ingrid, som är en av Erics systrar från Trinidad, har gift sig med Anthony (Tony) Stewart från Union Island och bor på ön i den lilla byn Ashton. Vi ringde henne och bestämde att vi skulle komma och hälsa på dagen därpå.

På morgonen lämnade vi jollen ombord och tog vi hjälp av Budha, en av båtkillarna, för att komma iland. Han levererade också ett isblock som skulle hjälpa oss att hålla elkonsumtionen i kylboxen nere. Ingrid kom och hämtade oss och vi åkte till deras rymliga hus byggt på en slänt med fin utsikt. Tony var på St. Vincent över dagen och hälsade på sin bror som har bananfarm där. Vi fick en jättefin lunch och blev guidade runt i omgivningarna av Tonys släktingar. Han verkar vara släkt med de flesta i byn. Tony ger bl.a. lektioner i keyboard till barn och det skulle vara en liten elevkonsert på kvällen. Den ägde rum kl.19 på Uptown Hotel i Clifton. Clifton är en liten by med bara ett par gator, så stället var inte så flott som det låter. Det hela var ganska intressant. Ungarna kämpade för att läsa noter och lyssnade inte till hur det de spelade lät. Det vanliga musikskolesyndromet även på denna lilla ö alltså. . Innan konserten hade Budha skjutsat oss till Kaiso och vi hade åkt iland med vår egen jolle. När vi skulle ut i mörkret efter konserten blåste det ännu mer än förut och eftersom vi åkte mot vinden fick vi ordentligt med saltvattensskvätt över oss.

Nästa dag, fredag, klarerade Anna ut för avfärd dagen därpå medan Krister kollade mejl på Erica's Marine Service. Han fick då meddelande om att han tilldelats det japanska KOIZUMI Fumio Prize som delas ut till en musiketnolog varje år. De hade enhälligt utsett Krister som prismottagare. Han är den andre européen som fått priset - det första priset för 17 år sedan gick till John Blacking från Nordirland. Annars har priset mest tilldelats asiatiska forskare och två nordamerikanska. Priset omfattar förutom äran också en summa pengar. En del av det Krister skrivit är översatt till japanska, bl.a. boken Big Sounds from Small Peoples, så hans forskningsresultat är kända där. Krister skall åka till Tokyo och hämta priset och hålla föreläsningar kring tionde maj 2007. Sedan åkte vi tillbaka till Ashton och var hela dagen hos Ingrid och Tony. Trevlig samvaro med en del musicerande. Anna fick en blockflöjt av Tony.

30.12-2.1. 2007 Strax före 10-tiden stack vi iväg på den ganska korta seglingen till Hillsborough, Carriacou, där vi ankrade upp. Anna rodde iland och klarerarade in till Grenada, eftersom denna del av Grenadinerna hör till staten Grenada. Sedan rundade vi Jack Iron Point på Carriacous sydvästra hörn och gick in i Tyrrell Bay. Där var ganska många båtar, men viken är stor och det var ingen svårighet att hitta en bra ankringsplats. Orkanen Ivan hade för ett par år sedan blåst bort de flesta av de gamla husen och nya, modernare och större hus kantar nu stranden, många fortfarande under uppbyggnad. Den gamla jordvägen hade ersatts av en väg belagd med betongplattor och med en liten mur mot stranden. Vår gamla bekant fiolspelmannen och konstnären Carlton Caliste hade avlidit förra året, så honom fick vi inte träffa. Vi har en fin tavla av honom som avbildar en quadrille-dance framför hans lilla trähus, som nu alltså är borta. Den hänger i vår trappa hemma på Hasseluddsvägen. På Twilight Restaurant hittade vi dock en arvtagare till Mr. Caliste. Han heter Troy och målar mest segelbåtar på plankbitar. Hans målningar var uppspikade på restaurantens väggar med spikar rakt genom tavlorna Vi beställde nyårsmiddag med hummer av honom. Medan vi var på Twilight passerade några pojkar med stora iguanas sprattlande i händerna. De skulle bli någons nyårsmat. Vi mindes hur vi 1969 köpte en iguana av några pojkar i indianreservatet på Dominica och hur sedan vår taxichaufförs fru lagade till den. De är goda och smakar som ett mellanting mellan ål och kyckling.

Nyårsafton var söndag. Krister tog sig äntligen samman och skrev recensionen av boken Musikliv till Svensk Tidskrift för Musikforskning (deadline 15 januari). Anna åkte till Hillsborough för att försöka ta ut pengar ur en maskin. På vägen i Tyrrell Bay sa dom att det var omöjligt att få tag på transport på söndagen, men det kom i alla fall en minibuss som skulle köra folk till kyrkan och Anna fick följa med. Uttaget av pengar gick bra, men det var svårt att komma tillbaka till Tyrrell Bay. Anna fick hyra en hel buss som taxi för 30 Eastern Caribbean dollar (c:a 75 kr). Så hon kom tillbaka och kunde anropa Kaiso på den bärbara VHF-radion hon hade med sig och be Krister komma iland och hämta henne med jollen. På kvällen visade det sig att Troy inte fått tag på någon hummer. Vi fick dock en suverän pinacolada gjord på färska råvaror och sedan stuvad lambi, d.v.s. innehållet i en stor snäcka som kallas conch, med diverse tillbehör. Vi har ätit lambi vid tidigare västindienbesök och det är väldigt gott. Vi köpte en tavla av Troy som han brutalt slet ner från väggen. Just ingenting hände för övrigt på nyårsafton i Tyrrell Bay. Det är en mycket lugn plats. Folk satt utanför sina hus med drinkar och ungarna smällde en och annan smällare. Vi höll inte ut till midnatt iland utan tog jollen ut till båten. Vid midnatt var det en massa tjoanden på båtar runt omkring: "Happy New Year!". Några skickade upp gamla nödraketer, så det blev lite fyrverkeri också. Så var det 2007.

Vid kl. 8 på nyårsdagens morgon lättade vi ankar för den 40 sjömil långa seglingen till Prickley Bay på Grenadas sydkust. Vi fick göra en omväg kring den ökända undervattensvulkanen Kick 'em Jenny, som ligger mellan Carriacou och Grenada. Den får små utbrott då och då och skickar ut minitsunamis. Den kan också skicka upp stora gasbubblor. Om man hamnar med båten i en sådan så faller man ner i den och sen slår vattnet ihop ovanför och båten försvinner i djupet. Så det är bäst att hålla sig utanför den säkerhetszon som myndigheterna upprättat kring vulkanen. Det var ganska mycket ström när vi var som närmast Kick 'em Jenny, hon sög s.a.s., men vi hade inte några problem med att kompensera för strömmen i den friska passaden. På Grenadas västkust fick vi lä av ön och dålig vind. Vi satte på motorn och passade på att göra vatten med vattenmakaren. Vid kl. 17 ankrade vi i Prickley Bay.

Nästa dag åkte vi iland efter att ha pratat med det skandinaviska seglarnätet på radion. Efter lunch på strandrestauranten fick vi skjuts med en tjej till Sugar Mill där vi kunde hoppa på en buss till huvudstan St. Georges. Här har tiden stått ganska still sedan slutet på 1960-talet. Men taket på kyrkan hade blåst av i orkanen Ivan och inte blivit lagat. Marknaden var i stort sett lika dan som då med samma sorts madammer i de olika stånden. Rumshopen vid marknaden med sina indiska ägare fanns kvar. Sedan återvände vi till Prickley Bay och hälsade på Christer och Birgitta ombord på båten Windward Star. Dom har sin bas i Prickley Bay. De har tidigare i många år varit charterskeppare, men nöjesseglar nu här under svenska vintern och sköter ett litet hotell som dom har på västkusten i Sverige under sommaren.

3- 7.1 Efter en lugn dag seglade vi vid 17-tiden mot Trinidad, c:a 85 sjömil. Det blev en ganska blåsig natt med ett antal squalls med vindar i kulingstyrka. Strömmarna är också konstiga mellan Grenada och Trinidad, så sjön blir ganska stökig. Men det var inga större besvär och på förmiddagen seglade vi in i Bocas del Dragon, som är passagen mellan Trinidad och Venezuela in i Gulf of Paria där Orinoco-floden rinner ut. I Bocas möter en nordgående ström vågorna från passadvinden, så här är det ännu stökigare och dessutom motström. När vinden dog ut i lä av Trinidad fick vi ta till motorn de sista sjömilen till Chaguaramas Bay. Vi la till vid customs dock, men passpolis och tull hade lunchstängt och vi fick vänta på inklarering. När de öppnat var det som vanligt en massa formulär att fylla i, men passpolisen var på gott humör och gav oss sex månaders visum utan att vi bad om det. Turistvisum är annars högst tre månader. Vi ankrade sedan mellan en massa båtar som låg vid bojar. Tog det lugnt och sov ut efter den bökiga nattseglingen.

Nästa morgon fixade vi en boj och orienterade oss i trakten. Pratade med folk, särskild svenskar, på andra båtar. Det låg tre-fyra andra svenska båtar runt om i bukten och även ett par i Scotland Bay 3 sjömil norrut. Scotland Bay är en fin plats med regnskog fram till strandkanten. Enda problemet där är att vrålaporna för ett himla liv i träden. Vi åkte också till Port of Spain bl.a. för att förbereda bostad för vännerna Dan Lundberg och Owe Ronström med familjer inför deras ankomst den 8 januari. Vi pratade med gamle vännen, den virtuose cuatro-spelaren Robert Munro på telefonen. Han inbjöd oss till avslutning av parangsäsongen (parang är Trinidads spanskspråkiga julmusik) i San José en bit upp i bergen på söndag den 7 januari. Lördagen ägnade vi åt att göra i ordning en massa grejor på båten och ställa om den från ständig segling till bostad i hamn. Söndagen åkte vi in till Port of Spain igen och hade en fin eftermiddag och kväll med Robert Munro and friends.

Vi har nu nått målet för seglingen från Sverige. Totalt har vi seglat över 11600 sjömil med Kaiso sedan vi lämnade Lövbergaviken på Värmdö!

Här slutar dessa rapporter. Vi kommer nu att vara på Trinidad över karnevalen och förmodligen ända tills i början på april då vi tar upp Kaiso på land och återvänder till Sverige över sommaren. Vi återupptar rapporterandet när vi börjar segla igen.