Rom till Menorca

3-4.8 Åskväder och hård motvind fick oss att stanna i Porto Turistico di Roma ett par extra nätter. På väg till hamnkontoret för att förlänga vistelsen kunde man se sjön resa sig och bryta kraftigt vid hamninloppet så det såg alltför våghalsigt ut att försöka ta sig ut. Vi tar det lugnt, nyttjar marinans tvättmaskin och skaffar lite reservdelar i båtaffären, bl.a. bytte vi en revlina till storen. Vi rotar också fram cyklarna ur låren och tar en cykeltur i det närbelägna samhället Lido de Ostia, där vi hittar en utmärkt italiensk restaurant med mer resonabla priser än de finare ställena i Porto Turistico.

5-7.8 Hamninloppet verkar normalt igen och flera båtar ligger på kö för att tanka när vi går ut vid niotiden på lördagsmorgonen. Väderprognosen är lovande med nordväst 4 beaufort. Åskväder är utlovade för farvattnen norr, väster och söder om oss, men vi kanske klarar oss. Vi får mycket riktigt sträck-bog med lagom vind större delen av överfarten. Ett åskväder norr om oss under natten ger anledning till att ta in ett rev i storen, men sista biten mot Sardinien tar vi till järngenuan då vinden lättat ur och slagit emot. Vi hamnar framåt eftermiddagen i Cervo, berömt för sina kappseglingar. Men i den stora marinan låg bara en handfull segelbåtar men desto fler "krusar", dvs. motorjakter modell större. Vi ankrar dock utanför hamnen, i sällskap med några andra seglare. Nästa förmiddag tar vi jollen in till land och slåss med ännu fler "krusar" för att ta oss in till bryggan. Sedan vandrar vi storögda genom fantastiska parker, smakfullt designade huskomplex och lyxaffärer. Vi hittar dock en vanlig supermarket där vi kan handla mat, bl.a. fisk och skaldjur, som ingår i en läcker fisksoppa till kvällen när vi ankrat i naturreservatet söder om Isola Caprera. Där pågår full aktivitet med seglarskola och många ankrade båtar. Vi pratar med en norrman som med sin fru tar hand om en 45-fotare åt sonen, som ska kappsegla den i trakten inom kort. Nästa morgon pratar vi också med folket på en under natten inkommen svensk Maxi-båt, Hermes från Göteborg. Efter ett morgondopp lättar vi ankare för att gå mot Korsika.

8-10.8 Bonifaciosundet mellan Sardinien och Korsika är inte mer än omkring 7 sjömil på smalaste stället. Där är det trafikseparering för de större fartygen, men det var ingen större fara att korsa. Det var mycket värre med alla "krusar" som kom farande som vettvillingar och drog upp svall utan ände. Mitt ute i sundet halade vi den italienska gästflaggan och satte upp den franska. Bonifacio visade sig vara ett mycket fascinerande ställe. Hamnen ligger i en lång spricka mellan två bergsryggar. Inloppet är omöjligt att se, men det finns en ledfyr och GPS är också bra att ha. Ropade på hamnkontoret men det fanns inga lediga platser så vi ankrade på 18 meters djup i farleden mellan två små vikar, den första med djupiffror 1-2 m och den andra upptagen av båtplatser. Vi höll andan när den stora färjan skulle vända på en femöring utan bogpropeller i den trånga farleden. Vi klarade oss precis men insåg att vi behövde en tamp till land om vinden skulle vända. Stranden var branta klippor, men det fanns en liten hylla som gick att komma upp på från jollen och ett gammalt rostigt ankarspel från en svunnen tid att knyta linan i. Hela bebyggelsen på klippan mot havet såg ut att vara från svunnen tid men antagligen lätt att försvara. Just som vi hade klarat ankringen och tog igen oss i sittbrunnen fick Anna syn på jollen som var på väg mot havet. Förtöjningstampen hade skavts av mot ankarkättingen i våra manövrar. Dingen (som långseglare säger) hade dock inte hunnit så långt utan Anna simmade ikapp rymlingen och rodde den tillbaka. Tur att vi fick syn på den i tid! På natten fick vi åska, som dock passerade oss utan några problem utom att nattsömnen stördes.

Vi vågade dock inte lämna båten och gå iland utan drog upp ankaret på morgonen och gick i lugnt väder för maskin de dryga 50 sjömilen till Stintino på ostsidan av Sardiniens nordvästra udde. Där ankrade vi innanför vågbrytaren och tog dingen iland. Det var en trevlig liten ort, tidigare ett rent fiskeläge men nu också ett turistställe av den mänskligare sorten. Morgonen därpå drog vi iland igen och hittade bl.a. en marknad med ett brokigt utbud av varor. Vi köpte lösgodis, lite ostar och korv samt skor till oss bägge. Sedan gjorde vi i ordning för översegling till Menorca. Packade ner jollen, satte på kutterseglet, tankade diesel etc.

Vid 17-tiden gick vi ut och passerade för maskin genom det smala sundet Passagio di Fornelli, först på en enslinje in till sundet och sedan på en annan genom sundet. Sundet är bara 4-5 meter djup och på västsidan möttes vi av havssjö som reste sig brant i det grunda vattnet. Det var som att åka berg-och-dal-bana. Vi stångade oss ut mot sjön. Vinden var nordvästlig 10-11 m/s, precis som väderrapporten sagt. Väl ute i rum sjö hissade vi revade segel och satte kurs mot Maó (eller på "riksspanska" Mahón) på Menorca, drygt 200 sjömil bort. Anna pratade på kortvågsradion med skandinaviska seglarnätet och rapporterade var vi var. Hon fick också vädertips av danska metereologen OZ8YW Helge, som är spindeln i nätet.

11-16.8 Det blev bidevindssegling i ganska stökig sjö hela natten. Vi höll inte riktigt upp till målet, men mot morgonen när vi hamnat c:a 15 sjömil ur kurs vrider vinden lite mot nord och vi kan gå rakt på målet. Under dagen upptäcker Krister att ena linan till vindrodret är på väg att nötas av. Anna reparerar med en tagling över ett förstärkningsförband på det nötta stället. På sena eftermiddagen vred vinden ännu mer mot nord och vi fick släpp i seglen. Ganska skönt att Kaiso inte lutade så mycket längre och att skvättandet av vatten över båten upphörde. Visserligen är vattnet varmt, c:a 25 grader, men det är också väldigt salt, så man blir ganska klibbig. Vinden var ostadig och det var svårt att ställa in vindrodret. På kvällen var det Krister som rapporterade via radion till seglarnätet om vår framfart och fick veta att ett jättestort lågtryck låg över hela Europa med front så långt söderut som norr om Mallorca, men att det troligen inte skulle påverka vädret där vi låg förutom att vinden kunde vrida på väst och det var ju inte så bra. Annars gick allt på med 3-timmarsvakter och käk in emellan. Lösgodiset från marknaden kom väl till pass under nattvakterna.

Vinden mojnade allt mer och vred mycket riktigt på väst, men den var svag. Vi satte på maskinen. Mot morgonen kom ny vind från sydsydväst och vi kunde segla igen ända fram till Maó. Vid kl. 12 styrde vi efter 42 timmars segling in i den djupa viken där hamnen ligger. Vi hade tidigare via Internet bokat plats för Kaiso. Via VHF-radion fick vi anvisning om vart vi skulle gå och blev anvisade plats vid en flytande ponton som heter Isla de Christina. Vi förtöjde med en fast mooringlina i akter som egentligen var för kort och satt i en väldigt tung kätting.. Som tur var fanns det vattenkranar på Christina, så vi kunde spola av allt salt som lagrats på båten under seglingen. Vi tog det lugnt resten av dagen. På eftermiddagen blev det frontväder med hårda byar, så vi var glada att vi hunnit fram. På kvällen meddelade vi via radion Helge och de andra att vi kommit lyckligt i hamn.

Dagen därpå var söndag. Vi lyssnade på Godmorgon världen på Sveriges Radio P1 via kortvågen. Efter lunch åkte vi iland och vandrade runt i Maó, som är en levande stad med mycket bostadshus. Vi köpte också biljetter till färjan till Barcelona, som ska ta oss till flyget till Sverige den 16.8. och sedan tillbaka till Kaiso. Vi ska alltså lämna Kaiso i Maó för några veckors besök i Sverige. Anna återvänder den 7 september och Krister den 12 september efter att ha deltagit i European Seminar for Ethnomusicology, som har möte i Jokkmokk. Några hjälpsamma fransmän ville hjälpa oss att spänna aktertampen. Vi sa OK, ni kan ju försöka. Vi hade redan använt skotvinschen och dragit så mycket vi kunde. Dom bar sig lite avigt åt. Det hela slutade med att den ena fransmannen trillade i vattnet och skadade en armen. Han gick sedan med armen i mitella. Osis!

På kvällen fortsatte motgångarna. Vi skulle fira att Fidel Castro denna dag fyllde 80 år med varsin mochito, men det fanns inga sådana att uppbringa på barerna vid waterfront. Sedan ville vi äta tapas eller paella och satte oss på en uteservering som annonserade tapas. Det visade sig dock att det rörde sig om "hinduiska tapas" och att vi hamnat på en indisk restaurant. Men det var gott med räkcurry och lammcurry, ris och naan. Väl ombord kunde vi trösta oss med en cuba libre.

På måndagen gjorde vi upp våra affärer med hamnkontoret. Vi utforskade nya delar av stan och åt vår paella. Tisdagen ägnades åt att förbereda för att Kaiso skulle lämnas vid pontonen Christina några veckor. På onsdag morgon kom en ”marinero” och hämtade oss med gummibåt och vi satte oss på färjan till Barcelona. I tunnelbanan i Barcelona tog tjuvar Annas pass, så vi blev oroliga att hon inte skulle kunna komma med planet till Arlanda. Men Sterling godkände hennes svenska legitimationskort som ersättning för passet, så det hela gick bra.